charlottecronquist

Tänk om du är den du är?

I går fick jag den här bilden av mitt bidrag till världen. Spännande, spännande. Hur ser jag på mig själv, min kropp, mitt liv, min upp...

I går fick jag den här bilden av mitt bidrag till världen. Spännande, spännande.



Hur ser jag på mig själv, min kropp, mitt liv, min uppgift?
Hur tänker jag om det, hur föreställer jag mig det?
Trycker tankarna i hop mig, eller bidrar de till att jag expanderar?
Håller jag fast vid gammalt, i tanken, som jag redan har lämnat, fast jag inte har fattat det än?
Jo, det är nog så. Att ibland är jag i otakt med mig själv. Mina föreställningar om mig själv dröjer sig kvar och jag har svårt att se på mig själv med klarhet. Med viss distans.


Det är klart att det kan vara svårt för mig att se mig själv klart och tydligt. Jag är för nära. Och inte ens spegelbilden är lätt att tolka. För jag är ju med mig själv hela tiden och förändringen kan vara omärklig.


Häromdagen upptäckte jag att ett par byxor blivit alldeles för stora. Så provade jag en klänning som varit för liten i flera år. Jag kom i den.
I det ögonblicket var förändringen möjlig för mig att se.
Min kropp har minskat i omfång. Så är det.


Och jag tänker på hur svårt det kan vara att fånga annat. Att till exempel se framgångar och utveckling. Att se vad jag vågar i dag som jag inte vågar tidigare. För mig har det närmast varit automatiskt att ta fram tagelskjortan och se det jag inte klarar av, när jag skäms, när jag kommer till korta - istället för att se det där andra. Det som faktiskt är fantastiskt med mig.


Jag tror att detta delvis är en fråga om perspektiv. Så länge jag känner mig liten. Så länge fokus är: Hur ser världen på lilla mig? Alla behöver älska mig annars krymper jag och blir ännu mindre? Om jag gör minsta fel är allt förlorat, för då kommer jag att bli övergiven och dö.
Men vad händer om jag tar lite distans? Om jag ser mig själv ur ett större perspektiv och betraktar den här kroppen som är jag. Vem ser jag då? Om jag ser på vad jag är här för att göra, för att tillföra, för att bidra med till världen - vad ser jag då? Om jag släpper på ibland rätt så fåniga och trångsynta egogrejer - vad gör jag då?


För de där förminskande tankarna, de där gamla tankarna, de där trist egoistiska tankarna, de är varken vad världen eller vad jag behöver. Det kan lätt gå över i offer och martyrskap - och vem tjänar det? 


Så ibland tror jag det är bra att distansera mig från mina känslor. Att se på mig själv lite mer sakligt. Att se vem jag faktiskt är, bortom snyftningar och självömkan. Tänk om jag skulle våga se mer av drottningen, powerpinglan, ladyn - som inte är här i första hand för min personliga skull, utan som är här både för att tjäna - och för att leda. För världen behöver (också) ett feminint ledarskap med kvinnor som står med hela fötterna i marken, som vågar ta ut riktningen och inte drunkar i känslopjunk. Men som ändå har förmågan att omfamna. Som ger av kärlek. Som tar ledarskap, inte för att själva synas, utan för att ge sitt bidrag. För att tjäna. Jag tror att det är vad världen behöver i dag.


Tidigt tidigt i morse vaknade jag. Började lyssna på ett samtal med Wayne Dyer. Han talade om hur vi ser på oss själva och att vi kan välja. Vi kan välja att vara slav under lasterna, under känslan av att vara små, inte kunna, vara otillräckliga, eller vad vi nu väljer för att slippa göra vår del av arbetet.


Och han menade att vi behöver se oss för dem vi är och tänka de tankarna, för att de ska bli verkliga. Alltså att rörelsen börjar från en tanke, som sedan kan manifesteras i verkligheten. Och tänker jag offer... tja … då blir jag ju ett offer så klart.


Han citerade Bibeln, en av de tidiga Moseböckerna, där Gud säger: I am that I am.
Och att vi hör möjlighet att definiera oss på samma sätt.


Jag är 100% Charlotte. 

Jag är en ledare. 
Jag är modig. 
Jag är en inspiratör. 
Jag är kärleksfull. 
Jag är framgångsrik.

Och sedan kan vi så klart ringa in det där ännu tydligare.
Vad jag är ute efter är att hur vi ser på oss själva påverkar våra liv. Och jag märker också att vi ibland faktiskt inte ens ser förändringen som sker. Vi behåller föreställningen om oss själva för att vi är så vana vid att ha dem. Och det gör att vi rör oss långsammare. Det hindrar transformation. Det hindrar oss från att göra jobbet.


Jag är mitt i det här jobbet. Att se på mig själv med klar blick. Att våga se vad som sker med mig i mitt möte med världen. Och att se till att ge mitt bidrag. Det börjar bli hög tid att verkligen äga det.

Det här klippet gjorde jag i går...

Related

livet 2591689363762955382

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Hej Charlotte. "Han citerade Bibeln, en av de tidiga Moseböckerna, där Gud säger: I am that I am." det är 2:a moseboken 3:e kapitlet när moses står och snackar med den påtända busken. Han frågar i princip "Vad skall jag kalla dig inför människorna när de frågar" Då svarar gud "Jahve" som betyder ungefär "Jag är" eller "Jag är den jag är". Eller för att klippa och klistra från onlinebibeln: Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”
    Du vet den där sjuarmade ljusstaken som finns i Israels stadsvapen och ofta förekommande i judiska hem den kallas "menorah" den är i själva verket en symbol för den brinnande busken.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam27 augusti 2012 kl. 17:45

    Ah, Tim, tack för lektionen. Jag är inte så himla bra på Bibeln. <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item