charlottecronquist

Ny bok: Jonas Gardell om kärleken, döden och aids.

Jonas Gardell kom som 19-åring till Stockholm för att äntligen få sitt liv och leva sin sexualitet. Precis som Rasmus i nya romanen “Torka...



Jonas Gardell kom som 19-åring till Stockholm för att äntligen få sitt liv och leva sin sexualitet. Precis som Rasmus i nya romanen “Torka aldrig tårar utan handskar.”
Det pris Rasmus får betala är sitt liv (tror jag).
Det pris Jonas får betala är att se vänner dö - och att bli den som beskriver den generation unga bögar som dog av aids och hur samhället förhöll sig till dem.
Jonas Gardell säger att han väntat trettio år på att skriva den här romansviten.
Jag är tacksam för att den nu är skriven. Detta dokument behövs.
För som Jonas Gardell skriver: “Det som berättas i den här historien är sant. Det här är min och mina vänners historia.”


Jag kom till Stockholm som 20-åring några få år före Jonas Gardell. Jag kom från det kvävande brukssamhället med alla Janteideal. Äntligen skulle jag få leva mitt liv. Äntligen skulle det inte finnas en massa människor som försökte trycka ner eller trycka ihop mig. Äntligen skulle jag få känna mig fri.
Och det var en befrielse att komma till Stockholm 1979. Jag var en helt vanlig nyfiken tjej som just börjat Journalisthögskolan. Något år innan hade jag varit på After Dark på David Bagares gata och sett Christer Lindarw och Lasse Flinkman och både storögt och blygt förstulet tittat på transorna i sina fantastiska kreationer. En värld som inte var min, men som ändå var spännande... och sååå långt ifrån Långshyttan.
På Cafe Opera mötte jag en gammal vän som jobbade som servitör. För honom innebar steget till Stockholm den totala friheten. I Långshyttan var det omöjligt att komma ut som bög. I Stockholm fick han chansen. Vad jag inte visste då, var att han, en rad år senare, skulle dö i aids i New York.
Och jag minns då i brytningen mellan 1970-tal coh 1980-tal att såg jag en snygg kille. En riktigt snygg kille. Då var han med största sannolikhet bög. Och jag och min kompis kunde titta på varandra och skaka på huvudet och säga “Synd på så rara ärtor.” För vi ville ju ha riktigt snygga killar.
Så jag kom in från ett helt annat perspektiv, med en helt annan längtan än Jonas Gardell, och ändå inte. Jag ville äntligen få vara jag, utan begränsningar.
Jag hade också fått flera bögvänner. Underbara killar. Och när ryktet började gå om den där konstiga sjukdomen, så tittade jag oroligt på dem. Skulle de drabbas av den konstiga sjukdomen?


Jag minns män som faktiskt dog i aids, men där man maskerade dödsorsaken.Ingen skulle få veta. Inte ens i dödsannonserna skulle man få se att den döde unge mannen sörjdes av en annan ung man. För stackars, stackars familjerna.
Så jag läser berättelsen om Rasmus och Benjamin med viss igenkänning. Även om deras förflyttning var så mycket större. De hade ett så tydligt utanförskap, vilket jag saknade. Det är så lätt att glömma bort att det verkligen var svårt att vara bög då. Att det var svårt att komma ut. Att böglivet skulle ske i parker, på klubbar och bakom lyckta dörrar. Det var få, men allt fler, som vågade leva öppet som bögar... Fördomarna grasserade. Förtrycket grasserade. Glåporden. Ja till och med lagstiftningen var helt på det heteronormativas sida. Att vara homosexuell var länge klassat som en sjukdom. Och sedan blev då bögarna “bestraffade” med de konstiga sjukdomarna och dödsfallen som ingen till en början visste var den kom ifrån. Och där somliga, åtminstone senare, menade att de som fick hiv genom blodtransfusion fick det oförskyllt, medan bögarna... ja de fick ju skylla sig själva... (Oci o vissas ögon var de till och med själva smittohärden, som i sin tur kunde smitta “oskyldiga”).
Jonas Gardell har på en och samma gång gjort ett inkännande porträtt, en berättelse om ett gäng unga killar som äntligen får leva ut sin sexualitet. Som kan knulla hur mycket de vill. Som kan skapa nya egna famijer, där de kan få vara sig själva. Som tvingas till att leva dubbelliv för vad ska föräldrarna säga...
Det är väldigt kärleksfullt beskrivet.
Och emellanåt finns den ursinnige Gardell. Den påläste Gardell. Den Jonas Gardell som läst varje tidningsklipp från den här tiden. Som verkligen har läst på om bögarnas historia. Som beskriver hur det etablerade samhället demoniserade bögar och flator på olika sätt. Som namnger personer som sa dumheter. Som vet hur det var att gå med i RFSL för att komma in på den första bögklubben Timmy. Som kan berätta om hur bögarna började demonstrera för sina rättigheter, först några enstaka modiga personer... de som vågade gå i bräschen. Det finns ett ursinne där som på något sätt känns skönt att läsa. Det känns friskt. Det känns som: Äntligen.
Och äntligen berättas en historia om hur det var då, innan HIV och aids hade fått ett namn. Innan säkert sex fanns i bögvärlden (varför kondom när ingen kan bli på smällen), hur det var när vänner började insjukna och rädslan för viruset förvandlade sjukhusen till inplastade desinficerade platser där de unga killarna fick dö ensamma i smärta. En massa vackra unga män som tynade bort, som dog alldeles för unga, för att de inte visste att de bar på döden.
Första delen, kärleken, börjar nära döden, med en sjuksköterska som torkar en tår på den döende unge mannens kind och som får den skarpa förmaningen: “Torka aldrig tårar utan handskar.”
Skräcken som skapar omänsklighet.
De andra två delarna av romansviten kommer inom ett år och jag vill läsa fortsättningen. För det är ett viktigt stycke historia Jonas Gardell skriver.
Och jag är djupt tacksam att han överlevde. Han som har orden - och han som har publiken - han som är den som faktiskt har möjlighet att nå ut till många.
Detta är kanske ett av Jonas Gardells viktigaste uppdrag i livet.
Att berätta.
“Det hände i den här staden, i  de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte at leva sina liv som om inget handet började unga män insjukna, tyna bort och dö. Jag är en av dem som överlevde.”

Related

sexualitet 5071030358008840202

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Tack för fint skrivet. Att Jonas kom till stockholm som nittonåring är en sanning med lubrikation. Han är född i Täby och har vuxit upp i Enebyberg/Danderyd några kilometer norr om Stockholm Centrum.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item