Ladyn drunknar inte i känslorna
Foto: Marie Ek Lipanovska I många år var jag så rädd för känslor att jag stängde av dem. Sedan började jag undersöka dem och var stundom...
Foto: Marie Ek Lipanovska |
I många år var jag så rädd för känslor att jag stängde av dem.
Sedan började jag undersöka dem och var stundom nära att drunkna i dem.
Nu inser jag att jag både kan omfamna känslorna och samtidigt se att jag inte är min känsla.
Jag har blivit en lady.
Tänk alla de där åren jag sällan vågade känna något. När jag hade byggt en mur mellan mig och mina känslor. Rädd att blotta mig. Rädd att vara fel. Rädd att bli förkastad.
Men långt där inne i mig fanns de så klart. De låg och väntade på att jag skulle våga bli vän med dem. Att jag skulle våga se att de faktiskt inte var farliga.
Eftersom jag ofta gör saker rejält så tog jag också varvet med känslorna ordentligt. Utbildade mig till kroppsterapeut och sexsibilitycoach och fick vara i känslorna. Vågade känna och ge uttryck från allt från ursinne till kåthet. Det var riktigt skönt och viktigt.
Det var viktigt både att känna, för det gav min kropp mer liv, och det var viktigt att erkänna för mig själv att de fanns, så att jag kunde omfamna dem. Att börja känna gjorde mig levande igen.
Men jag inser att det finns en fälla med känslor, åtminstone för mig. Och fällan är att jag börjar tro att jag är mina känslor. Jag är min ledsenhet, jag är min kärlek, jag är min rädsla, jag är min glädje, jag är min högfärd.
Men så är det ju inte. För i varje ögonblick finns en möjlighet att betrakta känslan. Jag kan stå lite vid sidan av och se att jag är ledsen eller rädd. Och då kommer den självklara insikten: Jag är inte mina känslor. Jag är den som betraktar känslorna. Och det viktigaste för mig är kanske: Jag är inte rädslan.
På senare tid har jag varit med om situationer då jag varit rädd. Jag har känt ett starkt trygg över bröstet. Det har gjort ont. Jag har känt mig förlamad, ända tills... ända tills jag får den där insikten att känslan inte är jag. Jag kan alltså betrakta rädslan, jag kan omfamna den, jag kan säga: Du är helt okej rädslan, jag förstår varför du visar dig nu.
Men jag kan också säga: Jag tänker inte bli dig. Jag stannar på lite avstånd. Jag fortsätter med det jag ska. Jag tillåter inte att du hindrar mig.
För mig är det där lite ovant. Att både säga: Ja, jag ser dig, ja jag omfamnar dig, men: jag tänker inte tillåta att jag drunknar i dig.
Och om jag ska föra upp detta på ett större plan tror jag att detta är vad många kvinnor som vill ta ledarskap behöver göra. De behöver känna - men ändå handla. De behöver i rätt ögonblick ta en hälsosam distans och göra det jobbet som behövs även om rädslorna finns där. (Vad ska andra säga? Tänk om du gör fel? Ingen kommer att gilla dig? Om du gör så där kommer alla att tycka att du är pinsam?) Rädslan går ofta i par med den inre domaren eller ditt ego, den i dig som på en och samma gång vill dig väl, men är så rädd för att du ska utsätta dig för fara och som tycker bättre att du väljer ett ofarligt lagomliv.
Men ledarskap kräver mer. Vi behöver starka kvinnor som är ledare. Vi behöver mer ladypower. Vi behöver kvinnor som står grundade, stabila och trygga i sig själva och i världen, som både kan omfamna det som är, men inte bli offer för sina känslor. Som kan leda med hjälp av kärlek och medkänsla och som vågar stå kvar när det stormar. Som, när det krävs, har en stormlykta runt sig och annars vågar vara fyren som lyser i mörkret.
Tack för lektionen jag fick. Jag ska fortsätta konversera med rädslan. Det kan nog bli många intressanta och givande samtal. Men det är jag som har kommandot nu. Äntligen.
Du kan lyssna på ladyn i mig på Mod, Passion, Jonglörs event i Malmö på torsdag eftermiddag. Varmt välkommen till det.
Den 18 oktober kommer jag till Ystad och pratar hos Bli berörd.
Jättebra inlägg Charlotte... heja dej .. och underbara bilder med.. du är en sann Lady och det är så sant som du säger att vi behöver kunna stå i vår kärleksfulla kraft, trygga i oss själva,, tack att du finns. Stor Kram Anne Solveig
SvaraRaderaSnyggt jobbat Charlotte! Du är verkligen en Lady. Både känsla och fönuft. Tillsammans är de oslagbara.
SvaraRaderaTack Anne, och även om jag ofta känner mig som en lady så känns det alldeles underbart och skönt att få bekräfelse så här. KRamar Charlotte
SvaraRaderaÅ Kati, vad det gör mig glad. Tack <3
SvaraRadera