Jag känner mig ibland som det svarta fåret.

Ibland känner jag mig som det svarta fåret.
Och jag ser andra som ses som svarta får.
Den där personen som liksom inte passar in.
Den där personen som folk viskar om.
Den där personen som det ibland inte spelar någon roll vad hen gör,
för hen är dömd på förhand.
Men tänk om vi väljer att göra tvärtom istället.
Omfamna det svarta fåret. Möta det som skrämmer oss.
Våga se bortom schabloner och etiketter.
När jag ser mig som det svarta fåret är det oftast ett val. Jag bestämmer mig för att jag är fel eller annorlunda, eller svår att älska, eller vad det nu är. Och när jag är där så märker jag inte heller kärleken som strömmar emot mig, för jag har stängt av den kanalen.
Och då kan jag undra vad som händer när vi gör andra till svarta får.
Stoppar vi flödet av kärlek då?
Vad skulle hända om vi såg innanför det svarta... själva fåret liksom?

Jag inser att en av mina inspirationer till det här är Jonas Lindh i Avesta och hans fina text om den svarta vargen. Tack Jonas!

Och när jag tänker ännu ett varv på det blir det ännu roligare... eftersom får och lamm brukar vara sådana som vargar gärna äter. (Och bilden ritade jag i morse, långt innan jag såg Jonas text.)