Min relation till Trubbel.

1960-talsidyllen.

Jag minns hur jag älskade att lyssna på Olle Adolpson och Monica Zetterlund.
De gjorde varsin version av “Trubbel”, en trasslig äktenskapshistoria om otro och problem med gränssättningar.
“Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner.”
Håkan Hellström gör den också... på ett hellströmskt sätt.

Jag ser paret där i ruinerna bland sina katter. 
De har varit med om svårigheter tillsammans och på något sätt rett ut dem. 
För att kärleken ändå är stor. 
Otroheten till trots. 
Det är till och med så att den bedragna parten får en viss förståelse för det som hänt. 
För hen, personen utanför äktenskapet, är så oemotståndlig. 
Det går bara inte att säga nej til hen.

När jag hör den där låten känner jag ett visst mått av nostalgi. 
Sången minner mig om min barndom - där både Adolphson och 
Zetterlund tillhörde den musikaliska familjen. 
Jag älskade deras röster, jag älskade deras sätt att sjunga, jag älskade orden, 
och jag älskade sårbarheten hos dem.

Både dog före utsatt tid. Båda hade perioder av missbruk i sina liv. 
Jag vet inte huruvida missbruken orsakade att de dog. 
Monica dog i sin säng, i det som brukar kallas sängrökning.

Så det finns där. Ett penseldrag av paradiset som jag kallade min barndom, 
eller snarare, glimtar av paradis som jag minns. 
Det där sextiotalet när allt var tillåtet, när allt växte, 
när allt det nya kom, när mamma och pappa var glada i varandra 
och då jag var ett oskyldigt barn.

Jag tror jag att inte såg Trubbel för vad den var då, 
jag la märke till detaljerna, jag såg liksom sången framför mig. 
Jag såg katterna, jag såg ensamheten, jag såg förtvivlan, 
jag såg kärleken och jag såg sekinerna. 
Men jag minns inte att jag satte ihop berättelsen till en helhet. 
Jag valde att se de små delarna.

Som vuxen började sången få en annan betydelse. 
Den började handla om svårigheter i relationer. 
Kommunikationsproblem. 
Längtan efter samhörighet. 
Kärleken som klarar också hinder. 
Och det slutar med att jag ser kärleken. 
Och jag älskar det.

Någonstans är väl Trubbel för mig en romantisk sång. 
Och jag är väl en obotlig romantiker. 
För jag vill verkligen tro att kärleken övervinner allt. 
Det är kanske därför jag jobbar med relationer.