Mamma, vad har du att leva för?

Vilket existensberättigande har en kvinna som fyllt femtio?

Ibland möts jag av en yngre generation som undrar hur livet kan vara meningsfullt när man fyllt femtio.
Först förvånas jag över den typen av frågor.
Men sedan tar jag ett djupt andetag och försöker minnas hur jag såg på min föräldrageneration när jag var 15, 20 eller 25.
Urgamla kändes de som. Jag blev nog inte jämnårig med mamma förrän jag passerat 35.


Det är så spännande med perspektiv på livet. Vad jag ser och vad andra ser. Hur jag sett på tiden och livet i olika åldrar. Och det är så klart spännande att möta en generation yngre människa fråga: Vad vill du ha ut mer av livet? Vad vill du uppleva?

Jag blir först lite perplex. Är det inte uppenbart sett utifrån? Är det inte lika uppenbart som det är för mig? Och för en sekund kommer jag att tänka på en del biologister som menar att kvinnan förlorat sitt existensberättigande vid klimakteriet, eftersom hon då inte kan bidra till artens fortplantning, eller tanken att en klimakteriehäxa eventuellt kan ha en roll att uppfylla om hon har en hög med barnbarn att ta hand om, så att hon därmed kan bidra tll de yngres stressade livspussel.

I de intresserade frågorna som jag har fått har jag inte känt någon sådan underton, inte alls. Kanske handlar det mer om att få försäkrat för sig att livet fortsätter ha mening även sedan studier är slutförda och barnen färdigfostrade. Det är jag själv som väljer att extrapolera frågorna, för frågorna är ju bra: 
Vad vill jag ha ut mer av livet? 
Vad vill jag uppleva? 
Vad vill jag bidra med?

Inom mig är jag ju alla åldrar. Allt från bebin som behöver få sina behov tillgodosedda av kärleksfulla människor, till den trotsiga sexåringen, till den kaxiga sextonåringen, till den nyblivna närvarande mamman, till kvinnan som till slut vågade lyssna inåt för att söka svaren på frågan: Vem är jag?

Jag kan vara precis lika nyfiken på livet i dag som när jag var sju och började skolan, lika hänförd över att titta på den obegrilpligt stora stjärnhimlen, lika kåt som den förälskade 17-åringen... men jag är kanske inte lika skärrad i olika situationer, jag kanske lär ugnare, tryggare och mer grundad än tidigare. 

Och jag inser, när frågan ställs, att jag hunnit vara med om väldigt mycket i mitt liv. Värlidgt väldigt mycket. Och det vill jag fortsätta med. Jag älskar att upptäcka nytt, att lära mig saker, att känna djupa saker, komma till insikt... och numera älskar jag också att vara, att lyssna till den inre rösten, att lita till intuitionen. Det är som att jag i dag är Charlotte 2.0, jämfört med den unga kvinna jag var - alltså jämfört med de som ställer den här typen av frågorna till mig. Och jag inser att jag har svårt att förklara Charlotte 2.0:s världsbild och längtan. Det är svårt att svara på frågan: Vad har jag att leva för, på ett sätt som är konkret eller begripligt. Åtminstone känns det så.

Min upplevelse är att jag äntligen står i full blom och att jag kommer att fortsätta göra det länge än. Och det är underbart att vara i full blom. Att våga det jag inte vågade tidigare. Att äntligen vara 100% Charlotte. Att oftare känna ett lugn och samtidigt tillåta mig att åka berg-och dalbanan och inte rädas varken uppförsbackar eller nedförsbackar.

Så vad vill jag det kommande året? 
Jag vill bli ännu mer vän med mig själv. 
Jag vill ta hand om mitt tempel, min kropp.
Jag vill ta emot världen som 100% Charlotte. 
Jag vill ut och föreläsa, jag vill finnas till hands för alla som går sexsibilityutbildningen. 
Jag vill bidra med mitt kunnande som skribent och redaktör. 
Och jag vill skörda en väldig massa frukter... och så en massa frön till ännu mer kärlek. 
För det är vad det handlar om. 
Kärlek. 
Kärlek till livet. 
Kärlek till mig. 
Kärleken till allt och alla runt mig. 
Och kärlek till Moder Jord.

Och det finns mycket jag längtar efter. Mmmmmmm.