Niceville: En film att älska - och att uppröras över.

Min första kärlek var den amerikanske senatorn Robert Kennedy.
Och det jag älskade honom för var att han talade för svartas och fattigas rättigheter.
I alla fall var det var barnet Charlotte uppfattade.
Ända sedan jag var liten har jag brunnit för rättvisa och för allas lika värde.
Så filmen Niceville träffade jag rätt i hjärtat.


Jag kan inte förstå hur någon kan få idén att någon som har en annan hudfärg, kön eller tankesätt än dem själv är mindre värda. Jag kan bara inte förstå det. Jag är oförststående inför förföljelserser på grund av kön, ras, eller religion. Vi är ju alla människor. Vi kommer från samma källa. Vi kanske ser olika ut, tänker olika, beter oss olika, men vi är ändå i grund och botten samma.

Som barn läste jag massor om indianer och medveten utrotning av ursprungsbefolkiningar och det gjorde ont i hela mitt liv. Sedan breddades perspektivet till andra utsatta grupper. Och på lågstadiet var två av mina hjältar Martin Luther King och Robert Kennedy. (Ja, jag var brådmogen, båda mördades innan jag hade fyllt nio år!) För som jag uppfattade så stod de upp  för förändring, en förändring som skulle leda till lika villkor och att diskriminerande lagar skulle tas bort.

Så varje gång jag förflyttas till Södern i USA under raslagarnas tid, så aktiveras mitt hjärta. Det svämmar över av en massa känslor. Och jag är så tacksam över de modiga människor som riskerade sina liv för att äntligen få bort diskriminering och bidra till att fler röster blir hörda.

Niceville (som på originalspråket heter The Help - lustigt med en engelsk titel som översätts med en annan... vill den som skapade titeln attt jag ska komma och tänka på den också utmärkta filmen Välkommen till Pleasantville?) utspelar sig 1963, när Mississippi hade mycket hårda raslagar. Svarta kvinnor fick jobba som hushållerskor i rika vita familjer. Det var de som i praktiken anknöt till de små vita barnen, de som stod för barnuppfostran, medan mödrarna ägnade sig åt kafferep, bridge och välgörenhet. (En kul absurditet i filmen är att kvinnorna samlar pengar till fattiga barn i Afrika, medan de är helt omedvetna om hur de klassar sina hushållerskor som andra klassens medborgare.)

Detta är en kvinnofilm med fantastiska skådespelarprestationer. 
Där är hushållerskorna som får stå ut med att de rika bitcharna talar om dem som om de inte funnes eller hörde och som kommer med den ena fruktansvärda fördomen om hur svarta är och hur de ska behandlas.
Inte sitta på samma buss. 
Inte äta med samma bestick. 
Inte sitta på samma toalett. 
Inte äta vid samma bord. Etc. 

Till detta samhälle återvänder Skeeter (Emma Stone) med en universitetsexamen. En ung kvinna som inte har som mål att gifta sig och spela bridge, utan som vill jobba som journalist och författare. Hon får den lysande idén att intervjua de svarta pigorna och låta dem berätta sina historier. Den första som vågar är Abileen (Viola Davis) och sedan Minny (Octavia Spencer), en frispråkig kvinna som inte har något att förlora.

Detta är ett farligt och kontroversiellt projekt. Att tala med en vit kvinna är riskfyllt. Att säga sanningen kan innebära riska för dödsstraff (till exempel genom en lynchmobb).

Niceville är en fantastisk beskrivning av småskurenhet, outtalade regler och ett trångt trångt samhälle där också de rika kvinnorna har rätt trista liv och där de fyller ut det på … hm... rätt sjuka sätt.

Jag såg filmen tillsammans med min 18-åriga dotter och vi älskade filmen från första scenen. Yes! Ja!

Att se någon som vågar bryta mot mönster och se hur vänskap, som tidigare ansågs som omöjlig, byggs upp och hur de människor som vågar se sanningen också växer och liksom mjuknar på kuppen. Sanningen kan verkligen göra oss fria.

Och är det så att du då och då kommer på dig själv med att ha fördomar av olika slag, är detta en utmärkt film att se... för att utmana dig... och för att se i vilka fällor du ramlar ibland.
Tack för lektionen... och tack för att det fanns modiga vita och svarta kvinnor och män i 1960-talets Mississippi.

Filmen har fått ett guldregn av utmärkelser. Bland annat fick Octavia Spencer en Oscar för bästa biroll.