Jag hör den djupa pulsen slå och blir ett med min essens.

Jag har berusat mig många gånger i mitt liv. Jag har tagit hjälp för att, som jag trodde, känna livet mer i mig.

Vilken illusion.

Ju närmare jag är mig själv, desto mer känner jag livet. Och behöver jag ha kickar eller en annan medvetandenivå kan jag fixa det alldeles själv. Genom att andas.

Jag ligger på en madrass omgiven av människor. Uppgiften är att andas till 70 procent av min kapacitet och göra så där 20 andetag i minuten. Dessutom ska jag andas kopplat, alltså utan uppehåll mellan in och utandning. Jag får dessutom instruktionen att andas utan att kroppen ska röra sig mer än det som krävs för själva andningen.

Jag har gjort frigörande andning många gånger. Jag har skrikit och gråtit. Jag har skrattat och känt mig kåt. Jag har somnat. Jag har låtit hela kroppen vibrera. Jag har känt mig utmattad, uttråkad, uppfylld. Ja, många känslor har kommit till mig i de situationerna.

Då och då har jag uppnått ”förhöjda” medvetandetillstånd. Jag har känt mig i kontakt med det gudomliga och universum. Jag har känt att vi alla hör samman.

Oftast har jag valt att bygga en viss energi i kroppen och sedan släppa ut den. Ungefär som jag kan bygga energi för en orgasm och så släppa den energin.

Men vad händer om jag fortsätter bygga energin, om jag inte börjar skrika eller låta kroppen vibrera? Vad händer om jag är enbart andningen.

Det testade jag på senaste modulen av sexsibilityutbildningen. Johan Ekenberg är ju inte bara den i Sveriges som jobbat längst med sexkurser, han är också andningspedagog.

Det var han som gav instruktionen om att låta kroppen vara stilla.

Jag känner hur energin börjar röra sig i kroppen, hur kroppen vill förlösa energin, men jag låter bli. 
Jag tillåter energin att få plats i kroppen, istället för att släppa ut dem. 
Det känns lite ovant, lite tråkigt faktiskt, det är ju så skönt att få skrika och vrida kroppen. 
Men jag fortsätter andas, stilla. 
Det är så att en assistent kommer och andas i mitt öra för att hen tror jag behöver hjälp, för att hen tror jag har tappat andningen.

Men det är något annat som ska ske nu. 
Något djupare. 
Ju mer fylld med energi jag blir, desto starkare blir känslan av kärlek, av att vi alla i rummet hör ihop, av att allt utanför rummet också hör ihop. 
Jag får allt mer kontakt med källan i mig, essensen i mig, det ursprungliga i mig.

Det är som att perspektiven förskjuts, känslorna transformeras och jag fortsätter andas i total närvaro. 
Vi blir ombedda att halvera takten på andningen. 
10 andetag per minut. 
Känslan av essens, av samklang ökar ännu mer. 
Jag är hyperalert. 
Jag lägger märke till hur luften fyller mina lungor, hur den lämnar lungorna. 
Det är som att jag kan lägga märke till allt, vara allt, samtidigt. 
Och jag känner mig så lugn. Jag känner ljudet av min egen utandning. 
Det är som att jag är urpulsen. 
En långsammare puls. 
Och i sista steget får jag instruktionen att andas 5 andetag per minut. 
Min lyckokänsla är så stark att det känns som att jag i detta ögonblick skulle kunna glida över till andra sidan, till det som kollas döden, för detta nu är fullkomligt, tiden är borta, allt är samtidigt, alla dimensioner finns där och samtidigt ligger jag där stilla på rygg och andas mycket lugnt i en gammal skolsal som blivit yogarum.

Motvilligt öppnar jag ögonen. Det är så skönt att vara i min essens. Så underbart att kroppen själv kan skapa dessa tillstånd. Det behövs inga yttre droger eller stimuli. Det räcker med att jag tillåter mig att vara närvarande.

Jag ser runt mig i rummet. Vart jag än tittar ser jag blickar klara som fjällbäckar. Jag möter blickar och flödar över av kärlek. Jag vill tacka livet.