Vad ska jag göra när någon har ömma tår?

Jag säger något klumpigt och den andre väljer att bli sårad och förbannad.

Så småningom ber jag om ursäkt.

Ursäkten godtas inte – för den är sagd på fel sätt, säger den andre.

Och jag sitter här och funderar på hur jag ska hantera ömma tår.

Så lätt det är, även för vuxna, att hamna i sandlådan. Att bygga hönsgårdar av enstaka fjädrar. Att ibland välja att kana ner i skiten och riktigt rulla sig runt bland bajskorvarna och känna sig förfördelad, kränkt, orättvist behandlad. Att välja att se ”den som sårar” som den onde, den som bör rätta till sig, som ska göra avbön, som ska be om förlåtelse – och som dessutom, när det känns riktigt illa, ska göra det på alldeles rätt sätt.

Undrar om pudeltricket fungerar? Jag lägger mig ner på marken, blottar strupen och ger den andra möjlighet att döda med ett bett?

Undrar om det fungerar att slicka hens fötter? Att knäböja? Att lägg mig på marken framför hen och gråta mitt förlåt?

Undrar om det fungerar att storgråtande uttala min ånger över det sagda?

Undrar om det fungerar att säga att det som sagts egentligen inte borde ha sagts?

Undrar om något av de förslag som Barbara Carrellas levererade i går skulle fungera – alltså förslagen på vad man kan göra när det går fel?

Men dessa förslag bygger ju på att det finns en vilja från alla som är inblandade att finna en lösning. Det är svårt att liksom bli vänner med någon som trotsigt vänder ryggen till. Det är svårt att bli vän med någon som utsett mig till en ond person. Det är svårt att bli vän med någon som vet en hemlig formel för hur ett förlåt eller en ursäkt som är godtagbar ser ut och som väntar på att jag ska hitta det rätta sättet att uttrycka detta.

Nu är jag ingen tankeläsare – gudbevars – och jag funderar på andra sätt.

Kanske är det så att den ömma tån helt enkelt ska få vara öm tills det slutar göra ont – och jag låter den andre ta ansvar för sina sår?

PS: Jag inser också att ömma tår är smittsamt - det är lätt att själv gå igång på dem.