Men om det inte finns något att vara rädd för?

Jag trasslar in mig i rädsla rätt ofta.

Rädd för vad som ska hända, oro inför morgondagen och ibland rädsla för konsekvenser.

Ytterst kanske det handlar om en rädsla för döden, att gå in i intigheten.

Men vad finns det kvar för rädsla när jag släpper rädslan för döden?

Är det inte egentligen så att rädsla är det stora hindret för att verkligen leva?

Tänk om det är så att 99 procent av all rädsla är onödig. Tänk om det också är så att all denna rädsla binder en väldig massa energi och faktiskt hindrar mig och miljoner med mig att handla?

Jag vet att jag redan för så där 15-20 år sedan uppmanade människor att ställa sig frågan: Vad är det värsta som kan hända? Och att de skulle göra det när rädslan hindrade dem från något (då handlade det mest om att våga stå och tala inför grupp).

Men tänk om det är så att jag verkligen fångade något där, något som jag såg, men ändå inte såg. För vad är det värsta som skulle kunna hända?

Och vad händer när jag möter det värsta, det som jag är mest rädd för? Min erfarenhet, hittills, är att jag har överlevt även dödsrädsla. Min erfarenhet är till och med att när jag omfamnar rädslan och vågar stanna kvar i den, så expanderar jag och när jag vågar stanna så omvandlas den till slut till något annat, som inte är det minsta skrämmande. Det är som att rädslan – ibland för rädslan – hindrar mig från att leva och att se ljuset i livet.

Nästan all rädsla sitter i huvudet. Det finns några få undantag – om en tiger anfaller mig eller någon riktar en pistol mot mig, finns det ett verkligt hot och det finns anledning för mig att blixtsnabbt agera för att överleva. Men nästan all rädsla sker på ett mentalt plan – och ofta handlar det om mig i förhållande till andra, det handlar om skuld, skam, oro, om rädslan för att bli övergiven, om rädslor för att känna mig sårad eller kränkt och ibland rädslan för att stå upp för mig själv eller rädslan att vara för mycket.

Så mycket kraft jag frigör när jag släpper rädslan. Döden lär jag ju ändå inte undslippa. Och jag tar inget med mig den dag jag går. Naken föds jag, naken dör jag. Däremellan har jag möjlighet att välja väldigt mycket kärlek. Ändå har jag valt så mycket rädsla i mitt liv.

Så rädsla, jag ser dig, jag omfamnar dig och jag undersöker vad som finns bortom dig, vad du egentligen vill lära mig om livet, om att leva livet. Kom rädsla, så går vi.