Men om det inte finns något att vara rädd för?
Jag trasslar in mig i rädsla rätt ofta. Rädd för vad som ska hända, oro inför morgondagen och ibland rädsla för konsekvenser. Yt...
https://lustochliv.blogspot.com/2013/10/men-om-det-inte-finns-nagot-att-vara.html
Jag trasslar in mig i rädsla rätt ofta.
Rädd för vad som ska hända, oro inför morgondagen och ibland
rädsla för konsekvenser.
Ytterst kanske det handlar om en rädsla för döden, att gå in
i intigheten.
Men vad finns det kvar för rädsla när jag släpper rädslan
för döden?
Är det inte egentligen så att rädsla är det stora hindret
för att verkligen leva?
Tänk om det är så att 99 procent av all rädsla är onödig.
Tänk om det också är så att all denna rädsla binder en väldig massa energi och
faktiskt hindrar mig och miljoner med mig att handla?
Jag vet att jag redan för så där 15-20 år sedan uppmanade
människor att ställa sig frågan: Vad är det värsta som kan hända? Och att de
skulle göra det när rädslan hindrade dem från något (då handlade det mest om
att våga stå och tala inför grupp).
Men tänk om det är så att jag verkligen fångade något där,
något som jag såg, men ändå inte såg. För vad är det värsta som skulle kunna
hända?
Och vad händer när jag möter det värsta, det som jag är mest
rädd för? Min erfarenhet, hittills, är att jag har överlevt även dödsrädsla.
Min erfarenhet är till och med att när jag omfamnar rädslan och vågar stanna
kvar i den, så expanderar jag och när jag vågar stanna så omvandlas den till slut
till något annat, som inte är det minsta skrämmande. Det är som att rädslan –
ibland för rädslan – hindrar mig från att leva och att se ljuset i livet.
Nästan all rädsla sitter i huvudet. Det finns några få
undantag – om en tiger anfaller mig eller någon riktar en pistol mot mig, finns
det ett verkligt hot och det finns anledning för mig att blixtsnabbt agera för
att överleva. Men nästan all rädsla sker på ett mentalt plan – och ofta handlar
det om mig i förhållande till andra, det handlar om skuld, skam, oro, om
rädslan för att bli övergiven, om rädslor för att känna mig sårad eller kränkt
och ibland rädslan för att stå upp för mig själv eller rädslan att vara för
mycket.
Så mycket kraft jag frigör när jag släpper rädslan. Döden
lär jag ju ändå inte undslippa. Och jag tar inget med mig den dag jag går.
Naken föds jag, naken dör jag. Däremellan har jag möjlighet att välja väldigt
mycket kärlek. Ändå har jag valt så mycket rädsla i mitt liv.
Så rädsla, jag ser dig, jag omfamnar dig och jag undersöker
vad som finns bortom dig, vad du egentligen vill lära mig om livet, om att leva
livet. Kom rädsla, så går vi.
Tack Charlotte för du sätter ord på vad rädsla är, var den kommer ifrån och vad vi kan göra med den. För mig blev rädslan väldigt liten. Som ett litet barn, där jag som förälder tryggt kan säga att allt är ok. Jag säger till rädslan du behöver inte jobba så hårt. Vila dig. Luta dig tillbaka. Du har varit igång och slitet så länge. NU behöver du bara vara. När jag är i akut fara, då välkomnar jag dig. <3
SvaraRaderaSå himla fint sagt. Stor kram <3
SvaraRadera