Bli bekväm med att känna dig obekväm.

Andrew Barnes lockar mig att våga bli mer bekväm med att känna mig obekväm.

Tänk dig att du går fram emot en person för att be om något som känns svårt att be om.

Du känner en inre tvekan, en massa rädslor börjar bubbla upp.

Men ändå ställer du frågan.

Kanske får du ett ja, kanske får du ett nej.

Och du kan känna att båda svaren är okej.

Det är en av de saker jag har tränat på under min vecka på ISTA Level 1-training.

Det finns så många sätt att begränsa sitt liv. Det som begränsar mitt liv mest – och förmodligen ditt också – är mina rädslor. Men om jag låter mina rädslor begränsa mig, kommer jag att leva ett liv med en liten komfortzon – och hur mycket av min potential vågar jag då leva ut. Hur levande vågar jag vara, om jag ständigt är rädd?

Under den här veckan har jag fått många aha-upplevelser.

En av dem var att se listan över de vanligaste rädslorna vi som människor kan känna.

Några av dem hade jag inte funderat så mycket på tidigare.

Vad sägs om den här digra listan:

1.     Rädslan för att bli övergiven.

2.     Rädslan för att bli avvisad.

3.     Rädslan för att känna dig maktlös.

4.     Rädslan för att känna dig värdelös.

5.     Rädslan för att känna dig förrådd.

6.     Rädslan för att känna skam.

7.     Rädslan för att känna skuld.

Flera av de här rädslorna har jag skrivit om upprepade gånger på bloggen – men några av dem – nämligen rädslan för att känna mig maktläs eller förrådd, har jag inte pratat om så mycket. Men när jag ser listan inser jag att de är viktiga i mitt liv också. Och att jag har känt de rädslorna vid många tillfällen i livet. Bara av att skriva de orden, sätter igånge en massa minnen av episoder då jag tillåtit mig att begränsa mig och mitt liv genom att känna de rädslorna.

Men vad skulle hända om jag vågar möta alla rädslorna.

Vad skulle hända om jag faktiskt började gilla att känna mig obekväm – eftersom det öppnar för möjligheten till expansion. Det kan vara läskigt att ställa en fråga och vara livrädd för ett nej … men när jag låter bli … så utesluter jag också möjligheten att få ett ja.

Hur vanligt är det att du gör just det?

Vad skulle hända om du gjorde det till en av dina livsuppgifter att möta dessa rädslor och ja – vågade känna de känslor som dyker upp och tillåta dem att finnas där. Tillåta skammen, tillåta rädslan för att bli avvisad, tillåta känslan av värdelöshet när du möter någon som säger nej.

Tänk också så mycket makt över mitt liv som jag lämnar till andra, när jag låter min rädsla begränsa mig – för vad betyder egentligen ett nej från någon annan. Är inte det allra viktigaste mitt ja till mig själv?