Det där med att vara ledig. "Jag spelar väl ett tag då."

Ett bra läge för Jaina Proudmore, en av hjältarna i Hearthstone.

Jag är verkligen inte bra på att vara ledig.
Jag ser saker som behöver göras för det mesta.
Men hela gårdagen lyckades jag ändå hålla mig borta från det mesta.
Istället gjorde jag något sällsynt.
Jag mer eller mindre sträckläste en bok.
Jag åt en massa godis.
Jag spelade Hearthstone i flera timmar.
Jag inser att det där med att vara "ledig" skulle kunna bli en trevlig vana.

Spelplan under pågående match.

Jag tycker om att spela spel som antingen går fort (Wordfeud) och eller kräver viss strategi (Bridge). För en massa år sedan lyckades jag spela en del timmar SimCity och Civilization, tror jag det var. 
Men spel som kräver mer, eller e-sport, som sonen föredrar att kalla det, alltså som kräver rätt mycket tidsinvestering, både för att förstå det och bli bra på det - och som dessutom kräver fullständig uppmärksamhet under lång tid medan det spelas (typ World of warcraft) har jag helt enkelt lämnat därhän. Orka liksom.

Däremot fungerar spel som Plants versus Zombies, Peggles, Zuma och liknande alldeles utmärkt - lätta att förstå och korta insatser.

Jag gillar också att spela kort - och göra det tillsammans med andra. Fråga familjen vad de tycker om Misär, Hollywood, Vändåtta, Plump eller Gavong. (Men bridge får jag gå till klubben och spela.)

Men nu kör Blizzard (de med WoW, Starcraft och Diablo) något som sonen insåg kunde locka mig. Ett strategiskt kortspel, med viss betänketid mellan dragen och med möjlighet att först träna och sedan börja tävla mot andra. Värt att pröva tänkte jag. 

Ibland undrar jag varför sonen inte valt att bli lärare. För han är verkligen en superpedagog och möter spelare på deras nivå. Han blir uppriktigt glad när jag fattar galoppen och jag får uppmuntrande sms när det går lite skakigt i matcherna mot fiender som är druider, krigare, shamaner, präster och liknande. 

Som spelare ska jag skapa en oslagbar kortlek och ju mer jag spelar desto fler kort har jag att välja mellan. Visst låter jag initierad efter några timmars spel :)

Eftersom varje match går ganska snabbt, så där tio minuter, så funkar det för mig. Ganska pedagogiskt är det upplagt, så att jag börjar förstå vad de olika hjältarna (eller som motståndare) fiendernas styrka och svagheter än. 
Efter så där fem timmars spel känner jag mig fortfarande som en Bambie på hal is och ibland bara så känner jag mig instängd i en främmande värld, där jag inte förstår vapen, superkrafter eller hur jag ska skaffa mig en så bra kortlek att jag vinner matchen. 

Men någonting i mig gör ändå att jag hålls kvar i spelet, tills ögonen snurrar och jag behöver titta på något annat än ett bräde med kort som kan skada motståndare, återupprätta hälsa, skjuta pilar, smyga bakvägen, trolla bort kort, kasta eldbollar, trolla fram nya kort... och allt vad de nu kan göra.

Efter första dagen har jag besegrat alla i övningsläget och har spelat de första matcherna där jag mött riktiga motståndare. Och tja. Jag gissar att de som är vana vid Blizzards strategispel har en väldig massa fördelar jämfört med mig. Vi får väl se vad det blir av det här.

Undrar om jag ska ta några partier i dag igen? 
Det är ju söndag och jag ska träna på att vara ledig... och sonen är här och kan vägaleda mig bland tomtar och troll i e-sportens förlovade land.