Veckokrönika 1. Vänner.

När jag satt på Kallbadhuset omgiven av kvinnor jag gillar kände jag plötsligt att 2014 kan bli vänskapens år.

Äntligen är det dags för fler vänner i mitt liv.

Som jag har längtat efter det.

Genom mitt liv har jag känt mig otrygg i kvinnors sällskap.

Det har flera förklaringar. En är det där med att flickor, tjejer och kvinnor inte alltid är så snälla mot varandra. Det är flickor som har mobbat mig och kvinnor som jag känt mig kränkt och förråd av.

En annan är att jag inte varit vän med kvinnan i mig – min feminina aspekt.

Det började nog redan med att jag föddes i fel kropp. Delar av släkten förväntade en pojke och där kom jag, den förstfödda flickan.

Som barn hade jag det ofta lättare med vuxna eller med pojkar. Jag förstod mig inte på flicklekar. Jag menar vad gör man egentligen med klippdockor, dockhem eller Barbie-dockor? Jag förstod aldrig det där.

Inte heller förstod jag mig på det sätt som många tjejer skapar lojalitetsband mellan sig – till exempel genom att dela hemligheter.

Visst har jag haft vänner genom livet, men ganska få, och fler män än kvinnor. Däremot har jag haft många bekanta och så har jag haft pojkvänner och familjen.

De senaste femton åren har jag sakta men säkert närmat mig kvinnor i min omgivning och kvinnan i mig. Ju mer trygg jag har känt mig med mig som kvinna, desto fler kvinnor har jag fått in i mitt liv.

Jag har gått från att delta i olika sorters kvinnogrupper och kvinnokurser till att leda kvinnogrupper, både hemma i mitt vardagsrum och på nätet. Allra tryggast har jag faktiskt känt mig i ledarrollen.

Men få av dessa kvinnor har blivit riktiga vänner. Men nu börjar vänskapen komma in mer i mitt liv och det känns som att verkligen kommer att blomma ut under det här året.

(Och då vill jag tacka alla ni som varit mina vänner fram till nu – du och du och du har viktiga platser i mitt hjärta!)

För min del har vägen till vänskap gått via jobb, andra grupper och konstellationer. Alltså, jag möter någon i en kvinnogrupp (privat eller professionell) och ur detta växer vänskap.

För mig är det lite läskigt att bli vän med människor. För hur är jag en sann vän? Är det okej att verkligen vara jag tillsammans med vänner? I stora delar av mitt liv har mina makar varit mina bästa vänner och det kan självklart bli en tung börda att bära – att vara varandras bästa vänner, särskilt om det i perioder blivit ”den enda sanna vännn”.

Så nu ser jag fram emot att träffas mycket som vänner detta år.

2014 vänskapens år.

2014-01-06