Vardagssexism. ”Jag minns hur jag gick hem i den mörka natten. Ensam. Jag hade inte en tanke på att polisanmäla min kille. Inte den...
|
Vardagssexism. |
”Jag minns hur jag gick hem i den mörka natten. Ensam. Jag
hade inte en tanke på att polisanmäla min kille. Inte den minsta tanke.”
Jag är en del av #mörkertalet, även om det är väldigt länge
sedan.
Jag längtar efter en värld där vi alla är fria att vara oss
själva. Där vi är fria att leva ut det vi vill och det inkluderar sexualiteten.
Där vi får njuta av livet och där vi kan känna oss trygga att göra det. Där det
är riskfritt att vara kåt, glad och tacksam.
Men så är det inte i dag.
Jag ser en värld som på en och samma gång är översexualiserad
och sexfientlig och där kvinnor ofta blir förlorare – eftersom kvinnans
sexualitet är den som är mest skambelagd. (Ibland undrar jag om det under allt
detta finns en rädsla för vad sexuellt fria kvinnor skulle
kunna göra, hur mycket vi skulle kunna blomstra, vilken plats vi skulle
kunna ta i världen.)
Jag är så trött på att kvinnors sexualitet blir skam- och
skuldbelagd.
Jag är så trött på attityder som gör det möjligt att utsätta
kvinnor för sexuellt våld.
Jag är så trött på sexistiska skämt och attityder.
Jag är så trött på rädslan för kvinnans sexualitet.
Jag är så trött på att kvinnans kön förvandlas till en
hederssak.
Jag är så trött på att andra anser sig ha rätt att styra
över kvinnans sexualitet.
Och jag är så tacksam över att samtalsämnen som #mörkertalet
kommer upp.
Attityder kring sexualiteten behöver förändras.
Sexualiteten är en viktig del av vår livskraft, en viktig
del av livet. Jag behöver ha tillgång till min sexuella energi för att kunna
förverkliga mina drömmar. Jag behöver känna att min sexualitet är okej, att min
njutning är okej – utan att utsättas från dömanden från omvärlden.
En tredjedel av
världens kvinnor kommer under sitt liv att bli utsatta våldtäkt eller andra
våldshandlingar. Det handlar om en miljard människor på den här planeten.
Hur är det möjligt att vi tillåter att det fortsätter? Följ
gärna Eve Enslers enträgna arbete för att bidra till att det minskar – genom
att mötas på olika platser och dansa för kvinnans rätt att slippa bli utsatta
för våld. (Jag var med och ordnade en dansmanifestation
i Malmö förra året.)
Kränkningar sker både i det stora och i det lilla. Ibland
systematiskt som krigshandlingar och ibland som ett nyp i rumpan på firmafesten
– och så allt där emellan.
Men det är som att kvinnors liv och sexualitet inte har
samma status som mäns. Att sexuella övergrepp ses som privata angelägenheter,
istället för som stora samhälls- och attitydproblem.
”Att
vara ett offer för fysiska eller sexuella kränkningar är att vara utsatt. Det första och största
ansvaret hos omgivningen är att våga se, höra, fråga, stötta och finnas till
hands utan att döma.”
Och samtidigt är det så sjukt att det ska behövas, igen och
igen och igen.
Frågan om #mörkertalet exploderade sedan Karin
Kajjan Anderson skrev ett blogginlägg om råd till våldtagna kvinnor, efter
det att en grupp män som begått en gruppvåldtäkt blev friade i rätten.
Martina Sundman
startade hashtaggen #mörkertalet på twitter och responsen blev omedelbar och
enorm – väldigt många hörde av sig och berättade om sin del av mörkertalet. Det
gör ont i hjärtat att läsa berättelserna. Jag läser till exempel här hos @smulsex.