Jag släpper boken 100% Charlotte på Alla hjärtans dag och i dag känner jag djup tacksamhet.

Sådana underbara människor jag omges av.

Jag är djupt tacksam.

Det känns också så rätt att jag valde att fira tillkomsten av min nya bok just på Alla hjärtans dag. För det är ju kärlek jag vill tala om, kärlek jag vill förmedla och kärlek jag vill sprida.

Jag är mitt uppe i den intensiva veckan som jag kallar min supervecka. Jag har pendlat mellan eufori och magknip, rungande skratt och nervöst fnitter. Jag har tillåtit livet att ske, med alla de göranden som den här veckan medför.

Min intenion är att vara den här veckan, i stället för att göra den. Då får jag ta det som kommer, när det kommer.

Att vara en vecka innebär inte att jag är som ett lealöst rö för vinden. Det är mer att jag släpper taget om formen, om kontrollen, om orden och så möter jag det som är, jag oroar mig mindre, jag är mindre dömande mot mig själv i efterhand.

Det är spännande för en person som jag, som genom livet haft större kontrollbehov än jag nog har velat erkänna för mig själv, att släppa taget och känna tillit både till mig själv och omgivningen.

Frågor som: Kommer jag att hinna? Kommer de som hjälper mig att komma i tid? Kommer jag att kunna svara på frågorna? Kommer arrangemangen att bli lyckade? De frågorna har fått ta minimal plats. Det är ovant, skönt ... och skaver lite, lite grand. För kontrollfreaken i mig viskar ändå då och då i mitt öra.

I går var det äntligen dags för det formella boksläppet på Hälsans hus. Maken och jag inledde dagen med flera givande möten, vandrade sedan bort till Hälsans hus och hämtade nyckeln, tillbaka till bonusdotterns lägenhet där det låg en rad klänningar från KNY, där jag fritt kunde låna vilken jag ville. (Och jag blev så fin!). Packning av böcker, tillbaka till Hälsans hus, ställa i ordning rummet. Så kommer Bi Dahlborg Reichel som ska leda samtalet, Emelie med ett lass smothies, min kära mamma, två av mina barn och så fylls rummet på med gäster, där jag känner de flesta, men inte alla och där jag får möta en man som jag inte sett på nästan trettio år och en gammal vän som jag ser alldeles för sällan, nya och gamla bekantskaper och rummet blir så fyllt av hjärta... och där i centrum befinner sig jag själv och Alexander serverar mig på alla upptänkliga sätt och jag står faktiskt ut med all denna uppmärksamhet, jag blir bara generad ett par gånger på hela kvällen.

Flera gånger rustar jag fram till min mamma och bara kramar om henne, så glad att hon är där, kramar barnen hårt, känner hur det bubblar i kroppen, möter blickar, och tillåter mig att vara, vara, vara...

Och så i dag, lite trött och djupt djupt tacksam över den anda av kärlek och sårbarhet jag varit en del av igår.

I dag är uppdraget att tala om framtidens skola i Skolvåren #afkHuddinge. Det ska bli spännande att få höra vad jag säger.

PS: Nu finns 100% Charlotte att köpa, både ur min hand, i vår webbshop och på Bokus. 

PS igen: I förrgår, när jag talade en kväll hos Luziorna, sprack hela baksömmen i mina byxor - och jag kunde ta det med ro och med ett leende. För 20 år sedan hade det varit en katastrof. Så skönt att förändringar sker.