Känner du Lotta min vän, hon bor... (inuti mig)

– Se mig, älska mig, ta dig tid för mig.

Rösten är Lottas, mitt inre barns, hon som ibland kan vara så sprudlande glad och som ibland kan vara skitsur och vänder ryggen åt mig.

Jag lyfter upp henne i famnen och visar:

– Du kan lita på mig, jag älskar dig, jag kommer alltid att stå upp för dig.

Då blir den lilla kroppen mjukare och jag känner hur kärleken törs strömma genom henne.

Jag ser ett förskolebarn som står på grusvägen med röda gummistövlar. Det duggregnar och hon låter stöveln gegga i vattenpölarna. Hon bara älskar när det blir riktigt geggigt och stöveln nästan, men bara nästan, fastnar i leran.

Hon är så upptagen av att vara där i regnet att hon inte märker att jag står och betraktar henne.

Egentligen är det ju inte så konstigt, för jag tittar på henne femtio år senare. Ändå känns hon så otroligt nära, så otroligt levande, den där lilla Lotta som bodde på Valsarevägen.

Det är en av tusentals bilder som jag har av mitt inre barn, av Lotta Frick, en liten storasyster i ett bruk i Mellansverige. En liten tjej som å ena sidan var spelade kaxig och å andra sidan då och då kände sig ensammast i världen. En liten tjej som tidigt hade många hemligheter och som valde att spela teater för att få omgivningen att älska henne.

Jag älskar henne djupt. Hon är en del av mig. En viktig del av mig.

I dag kan jag se friskheten i henne, glädjen i henne, nyfikenheten i henne, hennes envishet, hennes tjurskallighet, hennes mod och hennes livsglädje. Det är som att hela hon äntligen får plats inuti mig.

Det gjorde hon inte riktigt innan jag själv hade gjort några primalprocesser. Alltså innan jag hade lärt känna mitt inre barn och försonats med min barndom. Jag kunde inte göra det innan jag vågade möta henne där hon var, också när hon var rädd eller kände sig kränkt.

Hon tittar fram lite extra mycket den här veckan, när Alexander och jag förbereder helgens primalkurs. När vi samtalar om upplägget finns hon där i samtalet, lite i bakgrunden. Och ja, hon är väldigt viktig. För nu när hon känner sig fri att vara sig själv, är jag också fri att vara mig.

Eftersom hon pockar på uppmärksamhet tar jag fram min nalle Saga, som under alla åren och i alla primalprocesser fått representera mitt inre barn. Nu sitter hon vid skrivbordet tillsammans med mig och är nöjd över att inneha denna hedersplats… för hon påminner mig så mycket om hur viktigt det är att respektera barn och hur grundläggande det har varit för mig personligen att läka mina sår från barndomen.

Det finns så många människor som bär på tunga smärtkroppar av barndomsminnen, smärtkroppar som hindrar dem från att leva fullt ut här och nu. En del av den smärtan går att släppa, ja kanske till och med all, och under en primalprocess får deltagarna många möjligheter till läkning.

Det känns tryggt att jobba enligt ett koncept som Premartha och Svarup har arbetat fram under snart ett kvartssekel med primalprocesser och sedan göra det på vårt sätt.

Jag ser fram emot helgen med The JoyRide Primal, jag ser fram emot att se inre barn släppas fria… och skulle du känna ett behov av att vara med, så finns det plats kvar för dig och ditt inre barn. Vi håller till i centrala Stockholm, start fredag kväll.

Nu måste jag sluta, Lotta kallar på mig, hon vill att vi ska sjunga tillsammans…

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 82.