Så nära får ingen gå ... men varför inte? Våga komma närmare.

Jag minns hur jag satt och lyssna på Kents låt Kräm (så nära får ingen gå).
Det kändes som att jag gjorde något lite otillåtet när jag njöt av att lyssna på den låten.
För jag drömde om att våga komma närmare.



Detta är så länge sedan. Det var på 1990-talet. Det var då när jag var Charlotte 0.5 eller nåt. Då jag var rädd för rätt mycket och då jag var för rädd för att ens ställa frågan: Vem är jag?
Inom mig fanns en längtan efter att känna mer liv i mig. Det fanns en längtan efter att våga vara jag.
Men rädslan var större än längtan.
Till det yttre levde jag ett bra liv - och mycket i mitt liv var också bra.
Men det fanns ett stort osynligt men, det där menet som handlade om att jag hela tiden försökte vara andra till lags, att jag  spelade den Charlotte som jag trodde var möjlig att älska. Att jag var livrädd för att visa upp den verkliga Charlotte, för vad skulle då hända om jag blev avvisad. Det kanske skulle kännas som att dö? Och det ville jag verkligen inte riskera.
Men längtan efter något mer i livet gav sig till känna emellanåt. Längtan gav sig till känna när jag lyssnade på en del musik och började fantisera att jag var den där människan som sångerna handlade om. Det kunde vara en låt av Thåström eller det kunde vara en låt som Kräm.
Men det var ytterst hemligt.

Jag minns en gång, jag kände mig lite extra modig och jag vad en väninnan lyssna på Kent-låten för att göra vad hon tyckte om den. Hon lyssnade, rodnade och sa: 
– Men Charlotte, den är ju fräck.
Sedan talade vi inte mer om det.
Hennes reaktion gjorde att jag rodnade och skämdes.
Ja, den låten kunde ju naturligtvis klassificeras som fräck... och det var minsann ingen dygd i min väninnas ögon.

Så länge sedan det är nu. 
Så mycket mer Charlotte hag har blivit sedan dess. 
Så ofarlig låten känns i dag. 
Den gången hade den sprängkraft och jag kunde känna livet strömma genom mig varje gång jag lyssnade på den.

Jag är så glad att jag i dag är närmare mig själv och livet. 
Jag är så glad att jag i dag vågar vara, vågar känna och att jag i dag, i nästan alla situationer, är autentisk. 
När folk möter mig så möter de mig helt enkelt, inte en mask, inte en roll jag spelar för att bli omtyckt eller godkänd.

Förmodligen var dragningen till låtar som Kräm små puffar jag fick, puffar som bidrog till att jag vaknade till, puffar som gjorde att jag förstod att jag behöver leva mitt liv, inte vara en duktig ofarlig flicka.

Alldeles snart kommer vi att berätta mer om att våga komma närmare. 
Snart. 
Vänta bara.

Vad behöver du våga komma närmare?

På The Joyride Experience finns många möjligheter att våga komma närmare.


Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 62.