Är du medveten om att du är äldst här? Ja, väldigt medveten.

Här står jag, den mogna kvinnan, som ibland känner mig tillintetgjord i jämförelse med andra kvinnors skönhet.

På United Bliss festival Unity i helgen är maken och jag så uppenbart de äldsta på spelplanen. Jag är mycket medveten om detta och inte helt bekväm med det. Det har inte hunnit hända så många gånger, men jag inser vart åt det lutar.

Så jag är väldigt medveten om att jag blir äldre för varje dag, jag får dessutom nojor omkring det. 
Jag tillåter mig att då och då säga hej till jämförelsedjävulen som stickar fram sitt huvud och viskar: ”Du duger inte längre, du är för gammal.”

Den djävulska figuren lyckas inte dra ner mig i sin malström, men jag tillåter mig att känna och att reflektera kring min relation till min fysiska ålder.

Under några dagar har jag levt i ett kollektiv bland andra lärare inom tantrasvängen. Silja Rehfeldt har generöst öppnat dörrarna för oss och det blir en möjlighet att, vid sidan av workshopparna, också umgås och småprata med andra i branschen. Fantastiskt.

Alla är vi olika, med olika behov av att ta plats, tala, glida med, vara i centrum, önska eget utrymme, meditera.

En av dessa lärare tycks gilla att reflektera, ge feedback och praktisera något slags rå eller radikal ärlighet. Jag lägger märke till hur hen vid olika tillfällen säger: 

”Om du gjorde din workshop så här istället, så skulle det kunna bli ännu bättre.” 

Jag vet inte riktigt om den feedbacken är önskad, men de svar jag hör är: 

”Tack för din ärlighet, tack för din feedback.”

Jag befinner mig alltså i rum där ärlighetsnivån närmar sig max och det finns saker som är oerhört skönt med det. Somliga leker också med det, ställer frågor som: 

”Charlotte, vad skulle du verkligen vilja göra med mig?” 

bara för att se om jag kan äga till exempel något slags attraktion på håll, eller min sexuella energi.

Sista morgonen sitter jag vid frukosten och äter en macka. Dagen innan har jag promenerat längs östra Berlins gator och låtit maken bevittna åldersnojorna som kommer upp, när jag omges av en massa unga tantriska människor. 
De som jag tillåter mig att ge mig mest ålderskomplex är de unga sexiga yppiga kvinnorna och jag inser att mitt paket inte alls skulle ha någon chans att tävla med dem. 

Jag är liksom en död fisk i jämförelse.

Så jag tillåter det där att komma ut. 

Jag tillåter mig att titta på det. 

Jag bekantar mig lite mer med jämförelsedjävulen. 

Jag är alltså inte i djup förtvivlan, det är mer som att jag kan betrakta de värderingar om ålder, skönhet och värde som detta öppnar. 

Jag stannar kvar, känner och fortsätter promenera. 

Jag går vidare och ser andra aspekter av min ålder:

Som att jag samlat en hel hög livsvisdom, 

som att min kropp fungerar, 

som att jag tycker om min kropp, 

som att jag kan se skönhet hos min kropp 

och medvetenheten om att jag försätts i inre gungning när jag börjar jämföra min kropp, mina rynkor, mina skavanker med exempelvis döttrarnas perfekta kroppar. 

Det är som att jag, i sällskap med människor vars kroppar mer liknar mina, kan komma mer i kontakt med den skönhet den har, än när jag tittar på ungdomen i andras kroppar.

Så detta är alltså ett av de teman jag bär med mig under dessa dagar i Berlin. 

Egentligen kanske det underliggande temat är att komma till ännu mer självacceptans och att verkligen se: Så här ser min mogna kropp ut och jag ska verkligen inte jämföra den med yngre kvinnors kroppar.

Ett annat sätt att se det är att jag kommer i kontakt med det jag skriver om i Ingen skam i kroppen… alltså hur svårt det kan vara att acceptera kroppen, delvis för att jag matas med bilder av perfekta (och möjligen photoshoppade) kroppar hela tiden. Nästan hela tiden fungerar det, men ibland så hamnar jag i skamhålet och när jag då skäms över att inte längre ha en ung kropp, ja då går jag in i en återvändsgränd.

(Vad jag säger är att jag, trots att jag skrivit Ingen skam i kroppen, leder kurser och workshoppar om att älska och acceptera mig själv, inte är immun. Det händer att jag skäms.)

Nåväl, så sitter jag där vid frukosten den sista morgonen i Berlin. En workshopledare tittar på mig, och säger, mycket vänligt (men helt oombedd):

– Charlotte, är du medveten om att ni var de äldsta på hela festivalen?

Jag svarar:

­– Jag är mycket, mycket medveten om det.

Sedan blir det inte mer sagt. Min känsla var att hen bara tänkte högt, det fanns ingen som helst avsikt att såra mig (tror jag), utan hen bara konstaterade något hen lade märke till. 
Hen sa den råa ärliga sanningen. 
Jag hade verkligen inte bett om att få den reflektionen och den förde mig tillbaka till jämförelsedjävulen.

Så min instinktiva reaktion (som jag inte levde ut ) var: Dumma dej, som säger denna sanning högt till mig. Jag valde att andas in det, att på ett inre plan tacka hen för att hen uppmärksammar mig på att detta är något jag processar just nu. Åldersnojan. Undrar när jag är igenom?

PS: Ser fram emot processen mot total acceptans… och stoltheten över att vara i min mogna kropp… vara den mognare Charlotte. 
Ska bli intressant om den någonsin kommer, eller om jag är fast i vårt samhälles värderingar av kvinnan. Kanske allt detta visar hur otroligt indoktrinerad jag är. 
Det räcker med ett ord, eller en blick från någon, så kommer allt det där om hur en kvinna ska vara och anfaller mig inifrån.


Hittar en bild på Facebook, som kanske kan hjälpa mig i detta sökande: