Gästinlägg Katarina Bäck Rygert: Det är sexigt att vara sig själv

Ina beskriver en dag för 100%-are. Jag önskar att jag hade varit med. Och när jag läser hennes inlägg är min första fråga... Ina, vill du gästblogga med detta inlägg. Jag fick ja. För vilket jag är tacksam <3

Attraktiva människor är det fasenimej ont om. Jag är dock lyckligt lottad som har flera sådana i min närhet. Några av dem träffade jag i lördags; fyra vackra kvinnor som förgyllde min dag, kväll och halva natt.

När man pratar sexighet, attraktion och nakenhet brukar de flesta tänka på yttre attribut. En snygg naken kropp t.ex. Visst – vi var nakna (och snygga ;)) i betydelsen utan kläder när vi träffades i lördags, eftersom mötet skedde på Kallbadhuset i Malmö.

Men det är inte den nakenheten jag pratar om.

Coola badnymfer som vågar vara sig själva.

Där låg vi på bryggan i solen, och trots att vi inte hade kläder på kroppen, så var det den själsliga nakenheten som lyste starkast. Det var den själsliga nakenheten som var så jäkla attraktiv och sexig. Den är omöjlig att stå emot, omöjlig att värja sig mot. Den är så äkta, så ren, och jag dras till den likt en myra dras till socker. Jag älskar den! Jag älskar er modiga, nakna, attraktiva kvinnor som delar med er av er själva och ert innersta. Som frågar, älskar, hyllar, lyssnar och lyser. Ni är bannemej sällsynta. Det är väl därför jag blandar in mod i det här. För det är faktiskt inte så lätt att stå ut från mängden, lysa i sig själv och stå för den man är och vad man vill och tycker, i en värld som hyllar det yttre.

Det är coolt, och jag är så glad att jag får vara med i den här coola gruppen. Vi är fem-sex relativt nya vänner som träffas när det funkar. Och när vi träffas så sjunger änglarna. :) Vi är ganska olika till det yttre. Vi har väldigt olika liv, olika yrken, olika intressen, olika bakgrunder, olika utseenden, olika klädstilar, och vi har växt upp på olika ställen.

Vi har mötts i ärlighet, och det har skapat en så skön och härlig atmosfär, som jag aldrig tidigare varit med om. Det är ren och skär kärlek och acceptans som råder. Jag har aldrig varit med om att en grupp med kvinnor kan träffas (utan kläder dessutom) och bara vara med varandra. Konkurrens, jämförelse, missunnsamhet eller en lust att hävda sig och ”berätta sin historia” finns inte på miiiiils avstånd. Vad som istället råder är kärlek, nyfikenhet, hjälpsamhet. Alla får prata till punkt, ingen behöver höja rösten för att höras, och alla är VERKLIGEN accepterade och älskade precis som de är. Det är magiskt!

När några ärliga och sanna människor träffas och bara ÄR med varandra, då skapas magi. Det är grymt häftigt att få vara en del av.

När jag slängde mig i Öresund (och nästan fick en hjärtattack…) ropade jag: ”Jag känner livet i mig!”. Det kalla havet gjorde sitt till, men mina vänners kärlek och acceptans var det som gjorde det! Jag är så tacksam för att ni hjälper mig att hitta, känna och uppleva livet i mig. Det är så befriande att känna sig älskad för den man är. Alltså fullt ut. Jag VET att jag kan säga vad som helst till dessa kvinnor och att de älskar mig och stöttar mig till fullo. De bryr sig om mig och hjälper mig att hitta mitt välbefinnande – vad det än innebär. För de har också förstått att det är först när vi är ärliga, sanna, nakna och oss själva som livet kan spritta.

Jädrar i havet (!) vad vi glittrade i lördags. Det var nog därför människor runt omkring oss bar solglasögon. Vilken lektion de fick, alltså kvinnorna som låg och solade runt omkring oss. Jag kan nog svära på att de aldrig har hört sådana ärliga och öppna samtal kvinnor emellan. Hoppas att vi sådde små frön, så att fler kvinnor kan inspireras till att glittra, glänsa och känna livet i sig.

Det är först när vi känner oss älskade, accepterade och sedda för de vi är som vi verkligen kan känna livet i oss och stråla som vi är ämnade att göra. Hur många är det som känner det?

Jag har i nästan hela mitt liv känt tvärtom. Att jag måste vara på ett visst sätt, prestera, se ut på ett visst sätt och åtminstone i de flesta frågor tycka som de flesta andra. Fy sjutton, vad det känns pissigt! Men jag är förbi det nu. Visst händer det att jag faller tillbaka i mina gamla mönster, men allt oftare är jag bara JAG, och allt oftare gör jag min – alltså på riktigt min – röst hörd och säger vad jag vill och vad som är viktigt för mig för att må bra. Inte bara till andra, utan även till mig själv.

Att vara ärlig mot sig själv och tala sanning till sig själv om sig själv, det ger sådan livskraft. Wow!

Vilken skillnad det har gjort för mig! Oj oj oj! Jag känner livet i mig. Jag är viktig. Vem annars kan vara viktigare? Just i mitt liv liksom. Det är många som tror att det jag skriver innebär att man blir egoistisk och ”kör sitt race no matter what”, men det är precis tvärtom. När jag accepterar mig själv, både kropp, hjärna och själ, till fullo – då älskar jag. Och när jag älskar, då vinner världen. Då vinner jag och alla människor runt omkring mig. När jag har droppat alla olustiga tankar på att jag borde vara eller se ut på ett annat sätt än det jag gör – då finns det plats för kärlek. Kärlek till mig själv och till alla andra. Gränslöst och evigt!