Det är jobbigt när det blåser kalla vindar runt mig.

Ibland känner jag hur det blåser kallt.

Jag ser något flimra förbi som gör att jag kommer i kontakt med kyla, misslyckanden, obehag och jag vill skärma av. Jag vill inte se. Jag vill inte vara i kontakt med krigen och konflikterna.

Jag vill vara i kärlek.

Det är så märkligt det här med att vara 100% Charlotte. För livet känns mer än tidigare. Lyckan känns mer, glädjen blir mer intensiv, det är lättare till njutning. Samtidigt känns kylan kallare, elakheterna blir mer uppenbara, rädslan försöker smeta sig fast vid min kropp.

Det är som att livet blir upphöjt i två. Mer av allt och mindre likgiltighet.

Tidvis vill jag undvika kylan, för att den får mig att rysa. 
Tidvis vill jag undgå andras hårda ord. 
Tidvis vill jag slippa se lögnerna – medvetna eller omedvetna – som somliga riktar mot mig.

Ibland kan jag skärma av andras energi. Jag kan föreställa mig att jag sätter mig inuti en gyllene bubbla och att eventuella elakheter bara rinner av mig, eller passerar utan att gå igenom mig. Men det är inte alltid jag är förberedd. Då kan det kännas som att få ett nålstick eller ett knivhugg i ryggen. Det hugger till och gör riktigt ont en stund.

Men det är så häftigt, faktiskt, med det mer subtila. Det är när jag känner att jag snuddar vid kylan, lite grand som att jag kommer lite förbi Tove Janssons ledsamma och iskalla figur Mårran, dem hon rör vid fryser till is och dör, och de som kommer i hennes närhet, känner av den där kylan. (Grattis Tove 100 år!)

Alltså, jag kan till exempel bläddra igenom mina mejl och så är det något enstaka som jag bara måste hoppa över för att de utsöndrar kyla. 

Det är inte så att jag behöver undvika kylan i all evighet. 
Numera dröjer det sällan länge innan jag kollar mejlen. Men det jag behöver göra är att först ikläda mig guldbubblan, för att låta kylan studsa tillbaka till den som skickade den.

Jag vill välja när jag är helt öppen och när jag väljer att försvara mig på det enkla sättet. Jag tillåter mig att tassa förbi ibland. Det är riktigt skönt att förstår varför jag gör det?

Händer det att du går förbi köldhålen också?

Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 99. I morgon är den här utmaningen över. Jag vet att jag klarar det. Kärleken segrar.

PS: Läs gärna mer om Mårran. Kanske är det så att hon representerar ensamheten i varje människa?