Veckokrönika 24: Friheten i att vara en femfemma

En grattishälsning jag fick häromdagen och som gjorde mig såå glad!

Femfemma, gammalt uttryck för idiot, dåre, stolle, knäppskalle, sinnesslö, galning etc.

Person som enligt 1864 års strafflag bedömts vara psykiskt sjuk brottsling enligt 5 kap. 5 § strafflagen och blir således straffri. Sedan 1965, då brottsbalken började gälla, har uttrycket ingen förankring i straffrätten men används ibland vardagligt i nedsättande bemärkelse.

"Fattar du inte, ä´ru femfemma?

Jag har blivit en femfemma och funderade på varifrån uttrycket kommer. Jag visste ju att det betydde dåre, men inte varför. Så nu vet jag det.

Kanske är det så att jag därmed kan känna mig fri att vara mig själv? För ibland tycks det mig som att detta, friheten, kan uppfattas som det dåraktiga.

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på bojorna vi låter oss fängslas av. Bojor av typen:

Men så kan jag inte göra!

Men å vad pinsamt.

Vad ska andra tänka om mig nu?

Det kan handla om skräcken eller rädslan att få ett nej, att bli hånad, att bli övergiven, att känna sig värdelös eller maktlös.

Vi har skapat ett samhälle där det är en massa saker som vi uppfattar som lite fel, förbjudna konstiga, eller riskabla och ofta handlar det om vad vi tror att någon ska tycka om oss om utifall att.

Men det finns tillfällen då vi ändå tillåter oss att lossa på bojorna och gå för vår sanning, eller kanske snarare vågar ta risker. Vi löser det ofta med alkohol eller andra droger. Vi lättar på trycket, när något är jobbigt, med en cigg eller en kopp kaffe. Vi bedövar oss på olika sätt, för att slippa känna och för att på så sätt bli modiga.

Det är liksom okej att flörta när vi är lite på pickalurven, det är okej att döva ett tungt besked med ett halsbloss.

Just nu tänker jag mest på det där med alkoholen. Hur den till synes, under en kort period, ger en känsla av frihet. ”Nu vågar jag…” handlingar, som kanske är toppen, men som ibland i bakrusets gråhet skapar ångest… ”Jag vågade för mycket…, jag var för mycket, …. ”Jag blev pinsam.”

Och jag tänker så här: När jag känner mig fri att vara mig själv behöver jag några droger då?

Om jag kan fråga det jag vill, om jag kan handla som jag vill, om jag kan möta min egen rädsla, behöver jag då stötdämpare?

Frågan är så klart retorisk. Jag ser en märklig mekanism i vårt samhälle. För samtidigt som vi, under en kort eller längre stund, kan se stimulantian/drogen som något befriande, så är den i praktiken en förslavare.

Hur skulle ett samhälle se ut med fler ”femfemmor” – eller låt mig kalla dem 100%-are istället?

Hur skulle ett samhälle se ut med människor, som är klara till kropp, själv och ande och som möter världen som sig själva?

En sådan person är svår att manipulera. En sådan person är fri.

Det är så märkligt att vi, när vi talar om guldkanter, i själva verket ofta benämner beroenden. Alltså, glaset vin är en guldkant, ciggen efter maten är en guldkant … när det handlar om ett slaveri. Alltså, det är så intressant att det som förslavar oss, åtminstone på lite sikt, ofta beskrivs som något som är bra för oss, som ger livet det lilla extra.

Om jag skulle vara konspiratoriskt lagd skulle jag säga att stater som vill ha medborgare som accepterar makten, som inte ifrågasätter, som är lätta att manipulera. I ett sånt samhälle kanske man till och med säljer billig sprit och billigt knark, så förslavar människorna sig själva.

För en sådan regim är femfemmor, 100%-are det farligaste som finns, tänker jag. Människor som vågar utan droger, människor som är klara i knoppen, människor som vågar ifrågasätta, människor som inte är beroende av någon substans, människor som är fria.

Jag är på väg däråt, på väg mot friheten, på väg att se mitt liv klarare, på väg att våga mycket mer och att bry mig lite mindre om vad andra tycker… och ser allt tydligare när tyckandet handlar mer om avsändaren än om mottagaren.

Nu ska jag ta mig en kopp kaffe och fira friheten … för, ja, jag använder fortfarande endel yttre stimulantia.


PS: Här är ett kapitel ur 100% Charlotte - Ta ditt inre ledarskap, som beskriver det här med att våga vara sig själv.