Alexandra von Schwerin frilägger den dolda kvinnomakten.

”Det finns många vita fläckar i svensk historia, men ingen är större än den som omfattar 50 procent av befolkningen.”

Så inleder Dick Harrison sin essä ”Ingen har frågat efter dem” i praktverket ”Den dolda kvinnomakten – 500 är på Skarhults slott”.

Och har du någonsin bläddrat i en historiebok, så är det uppenbart för dig att den handlar om männens värld. Äntligen gör Alexandra von Schwerin något åt den saken.

Skarhults slott är sig inte riktigt likt. Det står massor av bilar och en turistbuss utanför och slottsväggen mot borggården, är klädd med kvinnobilder.

Det pågår en utställning som människor vallfärdar till – och jag förstår varför – för vad som öppnar sig är en delvis ny världsbild, där kvinnornas roll står i högsätet.

Jag möts av Alexandra och vi går runt i slottssalarna som förvandlats till en utställning i fem sekel, som beskriver kvinnornas Skarhult, från 1550-talet och framåt.

– Jag hade inte alls tänkt att det skulle bli en bok också, säger Alexandra, det var utställningen jag ville skapa.

Nu är första upplagan av boken redan slut och mer än 5.000 böcker finns nu i vetgiriga läsares händer. En osedvanlig framgång för en bok om kvinnohistoria… och om jag är bra på att skåda i kristallkulan, så kommer framgången att fortsätta. Vi är många som, liksom Dick Harrison, är nyfikna på vad kvinnor gjort under historiens lopp.

Jag har känt Alexandra i hela hennes liv och följt henne på lite håll, ibland närmare, ibland på lite längre håll. Hon är en av de mest energiska människor jag känner. När hon har bestämt sig för att göra något, så är min erfarenhet att det blir så.

”När jag kom till Skarhult, nygift med Skarhults ägare Carl Johan von Schwerin, var min förutfattade mening att en slottsfru putsar silver och ordnar blomsterarrangemang. Jag valde att sätta min in i driften. Ett skånskt gods på tusen hektar omsätter märkligt nog inte mer än en 7-Eleven-butik i centrala Stockholm. Det gick att förvalta, men inte att förädla”, skriver Alexandra i förordet till boken.

Hon började fundera på vad slottsfruarna gjort förr henne, nyfiken började hon bläddra i vindsarkiven och fann en oväntad bild, en fascinerande historia om kvinnor.

Så det jag får se i utställningen på Skarhult är frukten av Alexandras nyfikenhet och projektledaren i henne, som har samlat forskare och utställningsproffs till att hand i hand skapa en mycket läsvärd bok och en utställning som får åtminstone mig att vilja gräva ännu djupare i kvinnornas historia.

Jag läser en historia om kvinnor som är omyndiga, som formellt inte får fatta beslut, men där många i praktiken fungerar som verkställande direktörer i stora börsbolag av i dag.

Slottsfruar på Skarhult genom tiderna.

För medan männen var ute och krigade i Europa, befann sig kvinnorna i Sverige och skötte gårdar och gods. Den första slottsfrun på Skarhult (som ju då var danskt) var Mette Rosenkrantz /1533-88) som med tiden blev Danmarks rikaste kvinnor.

Det är en fascinerande resa genom århundradena jag gör när jag sträckläser boken och besöker utställningen. I 1600-tals rummen hör jag mullret från kanonerna i Trettioåriga kriget, i  1700-tals rummen andas det sexuella frigörelse, i 1900-tals rummet nosar jag på hur kvinnor skolades in i att bli goda husmödrar, när Margaretha von Schwerin drever hushållsskola med elever – alla flickor – från många länder åren 1944-1957…

Det finns så mycket att säga om detta, om kvinnors ställning genom århundraden, om den makt som kvinnor faktiskt har kunnat utöva, där den är historielös som säger att det inte finns någon historia av kvinnor som företagsledare.

Det är ett pionjärarbete Alexandra von Schwerin har satt igång, och jag är såå nyfiken på vad hennes nästa projekt blir. För idéer är det gott om och engagemanget finns.

Så är du det minsta intresserad av kvinnor och makt, så vet du vad du ska göra i sommar.

PS: Några extra coola grejer:

I slutet av boken finns en kvinnolängd. Första gången jag ser det! Älskar det perspektivet.

I Alexandras eget avsnitt av boken intervjuar hon åtta nu levande slottsfruar i olika åldrar. Superintressant. En sak jag aldrig reflekterat över att (nästan) alla dessa kvinnor är ingifta, eftersom arvet traditionsenligt gått på manssidan.