Sex och skam: Jag möter en liten man med dålig impulskontroll.

Den här reklamfilmen visar hur viktigt det är att låta flickor blomma... och jag hoppas den gör så att många reflekterar över hur de talar om tjejer och kvinnor.

Jag möter en liten man i mitt kommentarsfält på bloggen.

Han skvätter otidigheter om kukar och fittor på mig.

Han gör det anonymt.

Så jag tar bort kommentarerna. Detta är min lilla värld. Min blogg.

Då fortsätter han med kommentarer av typen:

Här får man bara kommentera om man skriver som du tycker. Feminist = manshatare.

Suck.

Han har ju rätt och han har fel, den där mannen.

I den här delen av universum är det jag som bestämmer. Och jag har ingen lust att låta någon kränka mig i den världen. När någon skvätter skit runt mig, så känner jag mig nedsmutsad, och väljer ibland att radera.

Skulle någon gå igenom alla kommentarerna på min blogg så kommer du att se att där finns somliga som inte håller med mig – och det är okej. Men för mig är det verkligen båda dumt och fegt att kräkas anonymt.

Jag är så glad över att sådant här sällan händer. Jag ser mig ju som en kärleksspridare och det är verkligen sällan jag råkar ut för någon med lite respekt för kvinnor.

Just den här mannen verkar ha odlat upp en bitterhet mot kvinnor, av hans kommenterar att döma. En bitterhet som han inte lyckas härbärgera, utan skjuter ut mot första bästa. Och då blir jag alltså, just nu hans måltavla.

Och jag får en aning om hur livet kan vara för många mer färgstarka feminister än jag.

Det just den här lilla mannen har helt fel i är idén om att feminist är synonymt med manshatare. Kanske finns det en och annan kvinna som är manshatare, på samma sätt som det finns män som är kvinnohatare. Kanske är det den lilla mannen just en solklar projektion: Jag, anonym = kvinnohatare? Vad vet jag.

Ska sanningen fram så älskar jag män, har nog alltid gjort det. Och jag strävar efter att få leva i en värld där alla, oavsett kön, ålder, sexuell tillhörighet, ursprung, socialgrupp etc, har samma värde.

På min blogg skriver jag ofta ur kvinnans perspektiv – och orsakerna är enkla.

Jag är kvinna.

Jag vill bidra till ett jämställt samhälle.

Jag vill bidra till minskat våld mot kvinnor.

Jag vill bidra till minskad diskriminering mot kvinnor.

Jag vill i synnerhet bidra till minskat sexuellt våld mot kvinnor.

Jag menar att världen behöver kvinnor som är i sin fulla kraft.

Kvinnor som vågar vara sig själva.

Kvinnor som låter sin kreativitet flöda.

Kvinnor som vågar känna sin sexuella energi.

Kvinnor som vågar ge sitt fulla bidrag till världen.

Kvinnor som vågar vara 100%-are.

Naturligtvis önskar jag detsamma för män. Naturligtvis. 
Men jag räcker inte till för att föra allas talan. 
Jag börjar så att säga med mig själv – eftersom jag genom mitt liv har varit med om att bli utsatt för våld och diskriminering just för att jag har varit kvinna. 
Jag vet hur det känns.

Att utsätta kvinnor för våld i allmänhet och sexuellt våld eller kränkningar i synnerhet, 
förminskar enkvinna, minskar hennes kreativitet, dödar delar av henne. 
Världen har inte råd med det. 
Betänk att en miljard kvinnor utsätts för våld under sina liv. 
Det är verkligen inte okej.

Så jag hoppas att den lille mannen, 
som tar sig tid till att bajsa på min blogg, 
besinnar sig, börjar reflektera över sin egen relation till kvinnor, 
reflektera över sin egen bitterhet och, 
kanske reflekterar över sin bristande impulskontroll.

Lycka till, lille man, nu suddar jag ut den där kommentaren du just skickade mig.