Varför klagar kvinnor på varandra, när vi kan välja omtanke och systerskap?

Jag möter många kvinnor som låter bli att förverkliga sina drömmar, för att de är rädda för vad omvärlden då ska tänka om dem.

Mest rädda är de ofta att bli dömda av andra kvinnor.

Ofta undrar jag var systerskapet tar vägen. Varför väljer vi sällan att säga saker som:

 Jippie! Du följer din dröm! Vad härligt att du kan förena föräldraskap och ledarskap!

Det verkar finnas en gammal nedärvd idé om hur en kvinna ska bete sig. Det märkliga är att vi så sällan ifrågasätter de gamla värderingarna. För vad skulle hända om vi, istället för att klanka ner på kvinnor som vågar satsa, säger: Heja, heja, fortsätt, det kommer att gå bra, du är en förebild för andra.

För vad gör kvinnorna som vågar? Ett sätt att beskriva det är att de flyttar fram positionerna för kvinnor som grupp. Ju fler mammor som blir chefer, ju fler kvinnor som startar eget, ju fler kvinnor som förverkligar just sin dröm, ju fler förebilder får andra kvinnor, ju mer luckrar vi upp de gamla, sunkiga idéerna om hur kvinnor ska vara.

Det som ofta förvånar mig är kvinnor sätt att döma varandra, 
att skvallra om varandra, att hoppa på varandra, 
att underminera varandra… 
när valet skulle kunna vara något helt annat: 
Att inse att kvinnor kan bidra till att stötta varandra.

Det kan vara tufft att gå i främsta ledet och bryta ny mark och därför är det extra viktigt att känna stödet från systrar.

Själv befinner jag mig i rad konstellationer som handlar om systerskapet. Det är platser där vi stöttar varandra, hejar på varandra och där vi både kan vara starka och sårbara. Där hela våra personer får plats. För mig har stödet från systrar varit ovärderligt, särskilt i tider när det blåst lite kallare än vanligt.

Jag läser Frida Boisen i GT. Frida som idag är chefredaktör och som inte så sällan får ifrågasättande frågor, mest från kvinnor, om hur hon kan förena chefskapet med moderskapet.

Den självklara motfrågan är: Varför ställs sällan eller aldrig den frågan till män?

Det är fascinerande att det så ofta är kvinnor som ifrågasätter möjligheten att kombinera karriär och familj. Vad handlar det egentligen om? 
Är det ett sätt att rättfärdiga egna val och en underförstådd önskan om att alla kvinnor ska göra samma val? 
Eller är det helt enkelt ett eko från en förgången tid då kvinnan förväntades ta hand om markservicen, eller rent av vara hemma? Eller är det något helt annat?

I min värld är det länge sedan hemmafrun var ett kvinnoideal. Ett ideal som jag för övrigt ogillade starkt, eftersom det utgick från traditionella könsroller som gjorde kvinnan totalt beroende av mannen.

Som Frida Boisen säger: Jag är kvinna, jag är mamma, jag är chef. Lev med det.

Reflektionsfrågor:

Hur skulle du som är kvinna vilja att andra kvinnor behandlar dig?

Hur skulle du som är man vilja att kvinnor behandlar varandra?

Inspirationsläsning:

100% Charlotte – Ta ditt inre ledarskap. En reflektionsbok om att leda ditt liv, inifrån och ut.