Veckokrönika 25: Stråken av tacksamhet för livet

Den här bilden tog Elisabeth Ohlsson Wallin innan hon var berömd :)

Jag vandrar runt på sommarstället som en gång var en del av mitt liv.

Överallt ser jag minne. Det är som om jag, bara jag blundar, kan se mina små barn sitta vid bordet och småprata.

De sköljer över mig och jag nästan dränks av nostalgi. Men medan jag vandrar runt i rummen så vänds känslan över i tacksamhet.

Det är lite grand som att befinna mig i två tidsdimensioner samtidigt. För ungefär 20 år sedan och nu. Det är som att återfinna den yngre upplagan av mig själv, allt det jag strävade efter, allt det jag längtade efter, allt det som var viktigt då.

En stor del av mitt liv vid den tiden var barnen och på sommarstället jag besöker var de i centrum. Jag kan minnas soliga dagar, regniga dagar, glada barn, trötta barn, barn som inte vill sova, barn som vill gå själva till badet, barn som plockar blåbär, barn som bränner sig, barn som tävlar runt huset, barn som filosoferar, barn som småbråkar ibland, stolta barn, ledsna barn, barn som vill hjälpa till, barn som vill klättra högt, högt, barn som inte vill sluta bada, barn som äter frukost ute i gräset, barn som kramas, barn som lägger sina armar runt mig, barn som ibland inte låter mig vara i fred.

Livet passerar liksom, som på ett smultronstrå. Men just här, på sommarstället, är det de små barnen jag möter igen, som hälsar på mig, som påminner mig om den jag var då, allt jag ville leva upp till, allt jag levde upp till.

Det är så mycket som är sig likt i de här rummen. Min ande svävar fortfarande här.

Och bara jag tittar mig runt i rummet så finns minnen kring händelser. När jag sydde det, när jag tapetserade om, när vi byggde om köket. På ytan är det ännu så lite som förändrats under de år jag inte varit här. Och det är förmodligen det som ger mig känslan av att flyttas tillbaka i tiden. Hade detta sommarställe fortfarande varit en ofta återkommande del av mitt liv hade jag förmodligen inte alls känt allt detta. Då hade det varit en pågående del av mitt vardagsliv, då hade bilderna av mina små barn inte trångt upp ur historiens skymning. Så jag känner mig tacksam i dag, tacksam över att än en gång, om än inuti mitt huvud, få möta tassandet av barnens små fötter, i en tid som aldrig återvänder och som numera bara finns i bleknande bilder och i min inre värld.

Jag har en möjlighet att reflektera över tidens gång, över vad som format mig och dem som levt i min närhet och vilka vi är i dag. För de i dag vuxna barnen och för deras far och farmor är sommarstället fortfarande en plats de ofta återkommer till. En del av deras vardag. På så sätt är det också en slags bild av en skilsmässas konsekvenser. Något förblir vardag för några, och för andra försvinner det ut i periferin och blir bara till minnen.

Det är också intressant att bli påmind om att livet är en serie händelser, en serie närvaror som sedan bleknar bort, som blir till minnen, som kan ha olika stor betydelse långt senare, men som icke desto mindre formar.

Just nu känner jag ändå en klump av saknad djupt inne i bröstet. Saknaden efter de små barnen och deras omedelbarhet, deras närvaro och det sätt på vilket de hjälpte mig att älska. Så jag andas, jag känner det nostalgiska flimret, och återvänder till nuet och de vuxna, helt ljuvliga varelserna barnen har blivit. För nu är det verkligen nu.

PS: Och i nutiden ska jag strax gå i väg och lyssna på Byron Katie. Ska bli spännande.