Veckokrönika: Är jag verkligen ansvarig för andras beslut?

Väninnan tittar på mig. Hon frågar mig: Hur transparent vill du vara?
Hon vet kanske inte att det runt 100% Charlotte finns en mur, ett inre rum, en space som inte är offentlig.
Kanske är det så att hon bedömer mig utifrån sin egen komfortzon och hon ser mig, en kvinna som tagit många steg utanför den.
Så nu lämnar jag min komfortzonen och ser om jag därmed träder in i det magiska rummet.

Så om världen är min skapelse, har jag då skapat den andres tankar och känslor?

Jag har varit med i ett 40-dagarsprogram som, tror jag, handlar om att se att livet är perfekt precis som det är. Att jag har det liv jag vill ha, att det är jag som skapar det. Att jag på punkt efter punkt skulle kunna titta på det som jag kallar misslyckanden, titta mig djupt in i ögonen och fråga mig: 

Varför vill jag ha denna prövning?

Och är det så att något inte känns bra, så är det för att jag vill ha livet så. Jag är skaparen.

Om jag bara kan inse att jag enbart är kärlek, så kommer jag att må riktigt bra.

Det kanske är sant. Det kanske verkligen är sant att livet här är en illusion och att det finns något annat att se. Det handlar kanske bara om att zooma in ljuset och sedan stå i det.


Jag måste erkänna att jag har en bit kvar till att greppa den här verklighetssynen.

Nu lämnar jag min komfortzon. 

För nu kommer jag att tala lite om tvivel – och efter detta 40-dagarsprogram borde rimligen mina tvivel, min rädsla och min oro vara utraderat för alltid.

Så är det inte.

I mig finns det en röst som har lust att argumentera. En röst som på en och samma gång längtar efter något och som samtidigt är oförmögen att se detta allerstädes närvarande ljuset.

En del av tankarna jag får till mig under de här 40 dagarna gör mig förvirrad. Djupt förvirrad.

Jag får ett mejl en tid efter avslutningen på vår kärleksfestival The JoyRide Malmö – love in action.

”Den yttre verkligheten lär ju vara en avspegling av den inre. Om ni öppet och ärligt skärskådar hela situationen, händelseförloppet och er själva, kan ni då finna något där inom er som kan ha bidragit till att situationen blev som den blev? Förmodligen finns det korn här, frön av sanning, som kan skjuta skott och så småningom utvecklas till vackra plantor (men Gud är visare...)”

Det brevet är ju helt i linje med programmet jag går så jag svarar vänligt att meddelandet är i samklang med programmet. ”Så jag mediterar över det.”
Och jag har mediterat över det.

Varje gång jag får en stark känsla ­– särskilt om det är en känsla som lätt kan uppfattas om en ”brist” – jag blir förbannad, orolig, känner mig besviken, trött, uppgiven, avundsjuk, rädd – så tänker jag: Hur har jag skapat detta?

Ibland gör det mig så förvirrad.

Jag går min väg framåt och på denna väg möter jag människor och händelser. 

Jag möter människor som säger ja eller nej till mig, som ser mig eller inte ser mig, 

som fattar beslut som påverkar mitt liv och ibland min ekonomi. 

Jag möter människor som själva är rädda, oroliga, avundsjuka, svartsjuka, förbannade eller besvikna eller vad det kan vara och jag får ta emot dem i mötesstunden. 

Kanske möter jag ett frustrerat hjärta, där jag, om jag mött hen en stund senare hade mötts av ett skratt.

Så om världen är min skapelse, har jag då skapat den andre, den andres tankar och känslor?


Jag tänker så att jag är medskapare till situationen, till mina känslor, till världen, till resultatet. Men att säga att det är jag som skapar allt, känns magstarkt för mig. 

Som vore jag omnipotent. Som vore jag den enda guden.

Så frågan är vilket ansvar jag har i varje given situation.

Har jag ansvaret för att någon bryter ett kontrakt med mig, för att hen har reagerat på något någon annan har gjort?

Hur långt sträcker sig mitt gudsfinger?

Jag tänker att jag verkligen är den som skapar mitt liv. 

Men jag skapar inte andras liv. 

I möten mellan mig och en annan är vi medskapare av situationen.


För om jag vrider på bilden och är i den andres kläder, vad händer då? 

Är inte rimligen den andre då skaparen av situationen, om den här logiken håller? 

Och vilket ansvar har då jag, sett med den andres ögon?

Det uppstår en dans mellan människor i ett möte. Ibland uppstår inget möte.
Jag tänker på alla åren jag jobbar som frilansjournalist. När jag tusentals gånger knackat på redaktioners dörrar, kommit med oändligt många förslag till artiklar, i majoriteten av fallen fått nej, men tillräckligt många gånger fått ja för att kunna leva som journalist.

Om jag skulle bära ansvaret för en redaktions bristande frilansbudget, en redaktionssekreterares knakande äktenskap, som gör att denne bemöter mig med irritation, eller att jag råkar ringa när någon just är på väg till ett viktigt möte på redaktionen och inte vill höra den där flugan i luren, ja om jag skulle känna att jag bar ansvaret för allt sådant, då skulle jag nog till slut retirera in i ett hörn och inte göra något.

Det är uppenbarligen något i den här ekvationen jag inte har förstått.
Det kanske är helt möjligt att den yttre verkligheten speglar den inre, men då är det flera saker jag ännu inte fattar, flera saker som kräver mer meditation.

• Vad i mig ville till exempel att en festival skulle ställas in? 
• Hade jag en inre plan om att på det sättet få medias uppmärksamhet och skapa något nytt, mitt i stan?
• Vill min inre verklighet att jag ska ut på yttersta grenen och leva livet längst där ute?

Numera dinglar jag ofta utanför min komfortzon.

Vad ska hända nu?