Mjuktantra som ger mersmak eller hur jag fick insikten om hur jag kan smälta ner rädslan för det främmande.

Efter kursen med Buster Rådvik kände jag mig som att jag simmade i ett ljummet hav omgiven av kärleksfulla människor. Samtidigt var jag, tillsammans med de andra i gruppen, själva havet. 

Jag hade velat stanna kvar länge i den energin, simma tillsammans i den närhet som skapas när vi tillåts att vara autentiska och där det allra första steget är enkelt. 

Det kan göra det nu:

Stå upp, ta ett djupt andetag, gör ett ljud på utandningen och låt känslan i kroppen styra dina rörelser.

Det är inte förrän jag vågar släppa in andra som världen kan bli vänlig.

På andra sidan rummet står en kvinna som jag ska tillåta att gå åt mitt håll. När något känns i min kropp, ska jag be henne stanna och så berätta vad som händer inom mig.
Jag stoppar henne flera gånger, någon gång får hon backa.
Jag stoppar henne när känner ett starkt tryck över bröstet.
Innan jag ber henne fortsätta skakar jag lite på kroppen och känslan i bröstet försvinner. Jag hamnar i ett mer neutralt läge.
Så står hon på armslängds avstånd ifrån mig. Jag ser plötsligt att hon är vänlig, att hon är ofarlig, att hon är en vän. Jag får en varm känsla i hjärtat. Jag får en impuls att låta henne komma ännu närmare. Jag vill känna hennes hjärta bulta i en kram.

Lite senare står gruppen i en cirkel. Vi får dela vad övningen har gett för insikter. Det bubblar i hela min kropp. Något vill ut. Det är en insikt som bubblar och jag känner mig för en stund otålig när andra hinner dela före mig.

När det är min tur känner jag gråten som är på väg fram. Jag känner hur jag krymper och blir en liten, liten flicka, kanske tre år gammal, en flicka för vilken alla människor är potentiella hot, där alla, på lite avstånd är farliga. Där hon ständigt måste vara på sin vakt, för att inte bli skadad av de onda människorna i den stora onda världen.

När jag berättar drar jag mig mot en vägg i lägenheten. Jag ser till att ha gruppen på avstånd. Jag är, för en liten stund, i den lilla flickan.
Jag känner hjärtat slå fortare.
Jag känner en längtan efter att försvinna in i väggen, bara upplösas.
Min kropp har blivit ett djurs.
Det är som att jag är en blandning av instinkten att gå i chock – stå helt stilla och vara osynlig och viljan att fly, att slippa situationen.
Men för mig är chocken den starkaste.

Om jag bara står alldeles stilla kanske de farliga världen inte märker mig. Då kan jag studera den på håll och försiktigt smyga mig fram i den, på den minst farliga vägen.
Det är starkt. 

När jag nu beskriver känslan får jag bilder av en liten flicka som befinner sig i en stor mörk skog, fylld av enorma granar, där det överallt finns en möjlighet för en potentiell fiende att hota mig till livet.
Men så stiger någon fram. Jag ser en flicka på stigen framför mig. Hon står en bit bort, men är tillräckligt nära för att jag ska se dragen i hennes ansikte och de ser snälla ut. Jag känner mig fortfarande lite avvaktande, men när hon tar ännu ett steg ser jag att hon kan bli min vän och jag börjar möta henne.

Det är den insikten jag får när jag delar min upplevelse.
Att den lilla flickan i mig är så rädd att bli krossad av världen att hon inte ser att människor är vänliga förrän de står ganska nära.
Eftersom hon är så rädd, är det sällan hon tillåter någon att komma så nära.
Det är som att hon håller ett säkerhetsavstånd till världen – och därmed förblir den fientlig. Det är inte förrän hon vågar släppa in andra som världen kan bli vänlig.
Jag står där i rummet och går in i cirkeln igen.
Jag håller en hand på mitt hjärta och en på min mage.
Min lilla flicka och hennes rädsla får vara med.
I detta ögonblick litar hon på mig.
Chocken i kroppen släpper och något har läkt.


Allt detta skapades av en superenkel övning där uppgiften var att låta en person gå emot mig och själv bestämma när de skulle stoppa, stanna eller backa.
Genom att tillåta långsamheten och försiktigheten kunde jag bli medveten subtila förnimmelser i mina egen kropp, och genom att känna dem kunde en del av smärtan i mina kroppsminnen klinga av.

Jag känner mig så djupt tacksam i dag, över att jag tog initiativ till att gå en endagskurs med Buster Rådklint på tillfälligt besök i Malmö, på vägen mellan USA och Bali … där det underliggande temat var ett slags mjuktantra… och där vägen verkligen var och är att komma i kontakt med närvaron och kroppen och lägga märke till det.

En dag med lite snack och mycket verkstad och där vi ständigt använda fem nycklar för att komma tillbaka till nuet. Nycklar som du själv har och kan använda när som helst:

Andning
Röst
Rörelse
Ögonkontakt
Beröring

När Buster kommer till Sverige nästa gång – och vi hoppas kunna få med honom på en kommande The JoyRide festival – ta då chansen till några timmar i hans sällskap.

Du får möjlighet både att utmana dig själv, lyssna till din kropp … och om du vill … passa på att njuta av livet och din sexuella energi.