Från Sverige till himlen: Visst hör sex och andlighet ihop!

Så i morgon är det dags.

Premiärsändningen av "Från Sverige till himlen" om andligt sex ska sändas.

Och jag är huvudpersonen.

Det pirrar i magen. Det är som att stå framför berg-och-dalbanan. Både läskigt och helt underbart på en och samma gång.

Ibland när jag väntar på en älskad person känns det som att tiden precis innan mötet går oerhört långsamt. Det är som att sekunderna förvandlas till minuter. När ska tåget rulla in? Så är den älskade plötsligt där och tiden är tillbaka i normal takt.

Jag tror det är något med längtan och väntan som ibland förändrar känslan av tid.

Nu är jag i en sådan tidsbubbla. Det är bara det att tempot växlar hela tiden. När jag längtar efter att programmet äntligen ska sändas går tiden sakta, när jag bävar sändningen så går den blixtsnabbt. Det är som en väldigt märklig dans jag är med om.

Kanske är det just det där att jag ännu är i en slags ovetskap. Allt jag har sett av programmet är ett klipp på 39 sekunder.  Jag var ju så klart med under hela inspelningen, så jag vet ju vad jag sagt. Men därfriån att se programmet, dela känslan... se helheten. Det är något helt annat.

Jag har ju arbetat som journalist i typ 100 år. I början var det skitläskigt att se min artiklar i tryck. Ibland vågade jag inte ens titta. 

Jag minns premiärsändningen av "mitt" Tendensprogram i P1, om passion, sändes. Då valde jag att ta en lång promenad och lyssna på programmet. Jag valde att verkligen höra min egen röst. Det var en utmaning och jag var så nöjd efteråt, över att jag gjorde det och inte låg under bordet och höll för öronen.

I morgon kväll har bjudit hem dem som var med på yonipujan och gudinnemediationen som är med i programmet, känns... modigt... och utmanande... på ett bra sätt.

Jag vet ju att de kommer att krama mig kärleksfullt och samtidigt finns det i mig den där rädslan att bli dömd av världen. Två saker samtidigt. Hela tiden. Ljuset och skuggan. The JoyRide.