Livet sker just nu. Bara just nu.

Jag betraktar min gravida dotters mage. Jag lägger min hand där, känner rörelsen från barnet där inne. Barnet som ännu ligger trygg  i värmen, i sitt eget universum, i symbios med min dotters kropp.

Detta ännu ofödda barn är här och nu. För hen finns ingen tid än. För hen är det ett varande, fram till den dag i februari då impulsen att födas sker.

Jag är så tacksam för den påminnelsen, om livets varande. Om ögonblickets betydelse. Om att det enda jag har är nu.



Jag andas, alltså är jag.

Jag andas, alltså är jag i min kropp.

Detta är det enda jag vet.

Gårdagen har passerat och är bara ett minne i mitt huvud, kanske också ett minne inristat i min kropp eller i mina celler. Men det är inte längre.

För mig är det livsviktigt att just nu lägga märke till min närvaro, att känna de stilla andetagen, att inte leva i förskott eller efterskott. Jag vet ingenting, jag säger ingenting, om framtiden. Så är det egentligen alltid, men ibland är det extra viktigt att påminna mig om det. Att tiden är inget och allt och att jag är just nu.

Påminn dig om dig i dag. 
Var dig. 
Känns din andning. 
Känn din kropp. 
Möt en blick och lägg märke till det som sker precis då. 
I ögonblicket.


Tack för att du läser.



Sänder kärlek, just nu, till dig som vill vara mottagare.



Love, love , love