Veckokrönika: Jag är en tiggare.

Om du ogillar ledsna krönikor har jag bara en sak att säga: Sluta läsa nu.
Det finns dagar och dagar.
I dag är en ledsen dag. I dag är en dag jag ser genom tårregn. I dag är en dag där jag ser alla mina tillkortakommanden i klarskrift.
I dag är jag i kontakt med tiggaren i mig. Det är hon som skriver det här inlägget.

Jag tigger både kärlek och en plats i gemenskapen. Under det lurar känslan av att inte höra hemma någonstans, att mina krav och förväntningar på livet är orimliga. 

Att vara 100% Charlotte innebär att omfamna alla delar av mig själv. Det handlar om att våga ta fram skuggsidorna i ljuset. Det kan innebära att det jag varit rädd för transformeras till något annat. Det kan innebära att jag ser något klarare, just för att jag tillåter det att ligga där framför mig.

Men innan det händer kan det ta en stund. 

Då kan självömkan smyga sig in. 

Då kan den där delen i mig som bara vill förstöra allt smita fram. 

Då kan den delen i mig som känner mig ovärdig tränga sig längst fram i kön och bara skrika: 

– Du är en omöjlig människa, du är egentligen bara en tiggare, en bekräftelsehora, en människa som talar om kärlek, men som i själva verket inte har någon aning om hur hon tar hand om sig själv. 

Ja, och så kan den rösten fortsätta.

Den här hård och tuff och gillar tortyr. 

Den spänner upp mig mot väggen och börjar slå mig med den ena pinoredskapet efter det andra. Den berättar verkligen hur usel jag är på alla sätt och hur inget jag gör egentligen har något värde. 

I detalj visar den grunderna för min värdelöshet. 

Och jag hänger med huvudet, jag låter tårarna strömma och då tar torteraren fram ännu värre instrument, för är det något som hen inte tillåter, så är det uttryck för svaghet.

Så i dag är en dag när jag ser mig som en person som går med tiggarskålen. 

Jag tigger både kärlek och en plats i gemenskapen. 

Men samtidigt finns det ett djupare och sårigare syfte: Nämligen att bevisa att jag inte hör hemma i gemenskapen, att jag inte hör hemma någonstans, att mina krav och förväntningar på livet är orimliga. 

Hon som går med tiggarskålen tar ibland fram den bara för att bevisa att hon kommer att bli avvisad, för att verkligen konfrontera sitt utanförskap. Det är också hon, som med skålen i hand, kan skrika glåpord till de tänkta välgörarna. Det är hon som ska bevisa att hon är i grunden falsk, i grunden ond, i grunden en förgörare, en otacksam själ i en ömklig kropp.

Tiggaren vet hur hon ska strö salt i såren. Inne i hennes ord hörs en kör av röster som berättar om hennes livsstrategier, om hennes feghet och om hur urbota dum idén om att hon har ett berättigande eller hör hemma någon annanstans än i misär och ensamhet.

Då och då möter tiggaren hånet från omvärlden och inifrån sig själv. Det är både de som skrattar åt hennes självömkan, åt hennes destruktivitet och åt hennes idé om att hon faktiskt har ett värde och något att bidra med till världen.

I tiggarens kläder är kärleken långt borta. Avunden är där, självföraktet är där och känslan av att vandra i kvicksand är där. Känslan av att vara bortvald är där. Känslan av att allt är försent, att inget är möjligt är där, liksom en vag känsla av att det är tid att bara ge upp och se hopplösheten i ansiktet.

Samtidigt är det så att jag inte skulle kunna skriva den här texten om alla delar av mig vore tiggaren. 

Hur ska jag nu omfamna den här ömkliga delen av mig själv? 

Vad vill den lära mig om livet? 

Hur ska jag hantera den vrede som tiggaren också bär? 

Hur ska jag hantera den del av mig som inte vill höra pigga tillrop och förslag om förlåtelseprocesser? 

Som inte vill höra att jag skapat allt detta själv? 

Som inte vill göra The work? 

Som inte vill höra en enda positiv affirmation? 

Som vill stoppa tummen i mun och titta truligt mot världen och bara skrika: 

– Ha, fattar ni inte att det inte är mitt fel?

Jag inser nu att tiggaren nog är en del av mitt ensammaste inre barn. 

Det lilla barn som – på riktigt – gömde sig i garderoben och hoppades bli funnen, men som ingen letade efter. 

Jag tror det är den ledsna och arga unga fröken som klätt på sig tiggarstassen. Hon som verkligen vet att hon står utanför allt. Hon som vet att om hon blir utvisad – av sig själv eller någon annan – om hon ”uppför sig fel”.

Söta rara tiggarflickan, du har rätt att vara arg och ledsen. Kan du använda dessa känslor på något konstruktivt sätt?

Tiggarflickan i mig tittar upp med blanka ögon. 

I dag saknar hon svar. 

Men hon hör mig. 

Hon hör att jag finns där. 

Någonting rör sig äntligen. 

Kanske är det hoppet som väcks till liv?