I minnenas allé ... finns liten plats för nostalgi.

Jag går runt i källaren och släpar lådor. Fyller sopsäckar med minnen att slänga. Blir allt mer osentimental ju längre tiden går.
Men vissa stunder hoppar hjärtat till.
Bilderna vill jag spara. Och gamla fuktiga dagböcker.
Tydligen vill jag ha något att haka kvar minnet vid.


Att tömma ett hus är verkligen som att vandra i minnenas allé. Då och då stöter jag på ett föremål som förflyttar mig många år tillbaka i tiden. Det som rör mig mest är faktiskt dem som påminner mig om att barnen är små. Det är verkligen länge sedan. Sonen fyller 30 på fredag...

Och ändå att se dem, att låta minnena komma till ytan, det känns i hjärtat. Det gör inte bara ont. Det värmer också. Men det visar verkligen att tiden går och att detta jag tittar på är något som var. Något som inte längre ur.

En bild ramlar ur ett gammalt album. Jag ser mig själv för... kan det vara 25 år sedan. Jag kan inte se var bilden är tagen, men jag minns var jag köpte blusen... och tja, 25 år sedan kan det verkligen vara. Den fanns kvar i min samling till för lite sedan, faktiskt.


Jag tittar på mig själv och tänker: Vad söt jag var. Blir liksom varm av att se den yngre versionen av mig. Jag som aldrig betraktade mig själv som söt... märkligt hur det förändras när jag ser tillbaka.


Ett annat album kommer för mina ögon. Mitt andra barns födelse – hon som just själv blivit mamma. Vi är precis lika gamla, nästan på månaden när. Så när jag ser mig där med henne... så tänker jag så det speglas över tiden. Märkligt.

Och medan vi tömmer, så blir det allt stökigare i huset. Vissa saker är lätta att slänga. Vissa känns riktigt skönt att släppa taget om. Medan annan, jag står och tvekar. Hur många kartonger ska jag spara. Och varför? Vad är det som gör att jag sparar något?


Möter många människor som precis har gjort det jag gör. Som beskriver hur mycket lättare livet känns när de har släppt taget om de fysiska minnena, om mycket av prylarna. Och jag tror det blir så. Jag tror det blir skönt. Men mitt i, tja, då är det faktiskt väldigt jobbigt. Det är tungt. Både för kroppen, själen och lilla hjärtat.

Åter till arbetet. Åter till nuet. Åter till flyttkartongerna, kassarna och sopsäckarna. Livet just nu.