Kan det bli värre än så här? Ja, det kan det.

Vi tömmer huset. Det är tungt. Vissa saker får tårarna att strömma.
Vi fyller tillsammans flyttbilen. Tungt. Trots alla rensningar är det många saker – och många gåvor till andra.
Sex mil senare är vi 4000 kr fattigare.
På grund av tyngden.


Ibland får jag lite krupp när Accessmänniskorna skriver ”Hur blir det bättre än så här?” i sina statusar på Facebook. Någon enstaka gång hamnar jag i: ”Kan det bli värre än så här?” Och de senaste dagarna har jag fått svaret... Ja, det är helt möjligt.

Men sedan beror det precis på hur man ser det, för det som i ena ögonblicket kan ses som det värsta scenariot, kan ibland, vända sig och visa sig vara något, som födde en annan möjlighet.

Men tänk dig detta.

Du hyr en flyttbil. Du får hjälp av två starka män. Tillsammans fyller ni den där bilen. Ni passar på att ta med grejer – du har ju ändå tillgång till bilen – till andra, för du vill så gärna att saker ska tas till vara. Bilen blir snyggt fylld, för bland er finns en packningsmästare. Ni passerar Ikea för att köpa en nödvändig grej till bohaget.

Det är tungt, för anledningen till att du gör det är skilsmässa.

Så puttrar bilen uppåt mot Stockholm. Du har sovit lite, du är trött och vet att du har en rad jobbiga mil framför dig... och sedan packa ut alla på olika adresser. Bara tanken är utmattande.

Ja, det är då det händer, det där som gör saken så mycket värre, det där jag inte hade en aning om ens kunde hända. En motorcykelpolis vinkar in oss. Vi tittar på varandra. Har vi kört för fort.

Trafikpolisen frågar om lasten och vart vi är på väg. Han säger att där framme på det röda huset kan vi se ett räkneverk. Om det stannar på 3500 kg är det okej. Annars är vi för tungt lastade (då väger själva bilen merparten av detta). Vågen stannar på 4180 kg. Vi har en massa övervikt. Polisen sysslar med något som poliser ska göra och detta tar en väldig massa tid. Jag är död av trötthet, blir illamående av detta och undrar vad som kommer att hända. I huvudet funderar jag över värstascenarior – och det värsta vore ju böter och att vi inte får fortsätta.

Vi får böter och vi får inte fortsätta. Eller, vi får fortsätta och riskera att en ny polis, eller samma polis stannar oss igen och varje gång bötfäller oss med 4000 kr, eftersom hen då har mött oss på en ny plats. Polisen rekommenderar oss att hyra ännu en bil och packa om. Jag säckar ihop. Vad sjutton ska vi göra?

Men så säger jag: Vår vän Lars bor ju här i närheten. Han kanske kan hjälpa till?

Vi ringer och Lars svarar. Han är hemma, han har en bil och en släpvagn och behöver dem inte över helgen. En halvtimme senare är han där och grabbarna lastar över delar av lasten till släpvagnen. Vi väger bilen för säkerhets skull.

Medan detta pågår chattar jag med mina barn om vad som händer. Min son ringer upp och säger: Jag kan ta tåget till Linköping och köra din bil därifrån så du för avlastning. Jag blir så tacksam att jag gråter.

Så vi får alltså dela på oss, där på den där poliskontrollplatsen utanför Helsingborg. Nu vet jag vad de används till. Jag kör flyttbilen vidare och min käre exman tar vännens bil. Mobilen dör, men innan dess har sonen tipsade om att köpa en usb-laddare.

Halvvägs stannar jag kort hos en släkting och får kaffe och mackor. Mörkret har sänkt sig. I Linköping tar sonen över. Vid 23-tiden är vi framme i Stockholm. Vi lastar av på det första stället. Vid 01-tiden är vi framme vid mitt nya boende. Vi tömmer ur bilen. Nu är vi alla samlade. Det finns ingenstans att ställa bilen med släpkärra. När klockan är fyra åker vi ut till en väns sommarhus och ställer släpkärran där. På hemvägen, då är klockan strax efter fem, lassar vi av några kartonger på vårt kontor. Vi köper en kaffe på centralen, landar - och jag duschar – i den lilla lägenheten. Klockan sju tar vi bilen till en kompis nya yogalokal på Söder, får hjälp av ett par vänner och lassar ut madrasser, kuddar och annat, som vi använt för våra festivaler... men som nu skänks vidare till andra. Så är klockan åtta. Vi kör ut till Barkarby för att lämna bilen. Vi kör i varsin bil. Hyrstället ligger mitt i ett industriområde väldigt långt bort. Jag får kämpa för att hålla mig vaken. Det har nu gått 26 timmar sedan jag gick ur sängen för sista gången i det som var mitt hem i Malmö.

Vi lämnar bilen, det går smidigt och just nu tackar vi vår lyckliga stjärna för att vi har tillgång till vår kompis bil, för en halvtimme senare är vi tillbaka i lägenheten. Kollektivt hade det troligen tagit långt mer än en timme.

Vi lägger oss sida vid sida och där huvudet läggs på kudden sover jag. Fyra timmar senare är det dags att börja packa upp...

Även om jag utelämnat en rad detaljer så kanske du kan se det där med livet och hur märkligt det är. Det var verkligen fruktansvärt att bli stoppad, få en stor fet bot, inte ha en aning om hur det skulle lösas, inse att två fordon måste köras upp, inse att det skulle ta en väldig massa tid och undra: Kommer jag att orka?

Och så ber vi om hjälp, vi får hjälp på alla möjliga sätt... och på något sätt så fick jag uppleva att det kan bli mycket värre än jag någonsin kan föreställa mig... och att det också är möjligt att överleva.

Kanske detta till och med kan bli en rolig historia om ett tag... jag kan se hur jag står på scenen och får skrattarna med mig när jag talar om alltings jävlighet och så... känslan av att det finns något slags gudomlig makt som ändå vill att saker ska lösa sig på ett bra sätt.

Tack livet för lektionen.

PS: Och vi hade väldig tur med vädret.