Veckokrönika: Jag sätter på autopiloten.

Just nu är livet så påtagligt. Det känns i hela kroppen. Livet känns som en blandning av eufori och utmattning.
Det är som att jag, trots att jag är helt ansvarig för mina beslut och vilka steg jag tar, ändå dränerar mig på energi.
Så det känns som att jag behöver sätta på autopiloten en tid. Se till att jag tar de där stegen framåt jag behöver, men i övrigt vila.

Min intention är att vi ska göra detta  fridfullt, respektfullt och kärleksfullt.

Häromdagen var det någon som sa att en av de största livskriserna är skilsmässa. Hen sa det när jag lite förvånat och trött berättade om hur dränerad jag känner mig nu.

Alltså jag pendlar mellan att vakna mitt i natten och inte somna om och att någon enstaka gång sova hur länge som helst. Det är som att kroppen både är på superspänn och samtidigt är uttröttad.

Men om jag lägger ihop en del av det som händer kanske det rent av så att min utmattning är mänsklig.

Lite av den senaste månadens händelser.

• Skilsmässan har gått igenom.
• Bodelningen har diskuterats, visade sig vara krångligare än väntat och är nu i princip klar.
• 14 dagar över tiden födde min dotter sitt första barn och det dröjde en stund innan jag fick veta att allt gått bra. (Och barnbarnet mår toppen och är så klart världens gulligaste.)
• En nära person har sagt upp bekantskapen med mig, för något jag uttryckte offentligt och som hen ogillade.

I veckan ska jag packa ur vårt min del av vårt gemensamma hem i Malmö.

Det är mycket praktiskt meck av typen: Var ska jag förvara grejer, vad ska säljas, vad ska ges bort, vad får plats i mitt lilla viste… fixa med adressändringar, avslutande av olika abonnemang, samtal med banker, försäkringsbolag etc.

Samtidigt ensam i en nygammal stad.

Sammantaget är det tungt. Det är mycket samtidigt. Det är känslomässigt utmanande.

Jag ställs inför små enkla frågor av typen:
Hur ska jag klara att själv köra en lastbil från Malmö till Stockholm? 

Kommer jag att få tillräckligt med hjälp för att packa i och ur? 

Kommer jag att kunna parkera lastbilen på de adresser som krävs?

Det är ständigt nya frågor som dyker upp i mitt huvud, som jag ska komma ihåg, som jag tappar bort en liten stund… Hur var det nu med fjärrvärmen igen?

Jag ställs inför att möta den storm av känslor jag kan förutse kommer att uppstå när vi tillsammans går igenom bohaget. Jag minns förra gången jag skilde mig. Jag satt ensam i vårt stora hus och sorterade bilder av barnen, jag ville ta med mig några foton till min tillfälliga boning. Efter 30 minuter hade jag 40 graders feber.

Och samtidigt är min intention att vi ska göra detta så fridfullt, respektfullt och kärleksfullt som möjligt. På lördag har vi vår sista gemensamma fest i vårt gemensamma hem. Skilsmässofest med loppis. Jag hoppas många kommer, jag hoppas att vi får många kramar. Jag hoppas att många ser att det är möjligt att skiljas i kärlek.

Så jag vet vilka steg som ska tas, men jag behöver använda autopiloten lite då och då. För jag är trött och jag kommer förmodligen att vara ännu tröttare när det är dags att styra lastbilen mot Stockholm. Jag har så svårt att vända blad. Det är så tungt.


Så jag andas. Stannar till. Andas. Påminner mig om kärleken jag omges av. Påminner mig om att detta är livet just nu. Att det är okej. Men att jag nu också behöver vila medan jag går.