I kontakt med tillvarons magi.

På ett ögonblick, eller snarare i ett andetag, är jag i kontakt med tillvarons magi.
Jag är i kontakt med att jag är större än min fysiska kropp, jag är i kontakt med mina känslor, min energi och med universum.
För mig är det som att simma i en ocean av närvaro. Allt blir lugnt, allt blir stilla, jag upplever en villkorslöshet som skulle kunna kallas salighet. Eller kanske helt enkelt varande.
Vem är jag som kan uppleva att vi tillsammans skapar en pulserande energi där kärleken befinner sig mitt i rummet?
När livets små förtretligheter tar stor plats, eller när sorgen gräver sig in i hjärtat, eller när tankarna ockuperar mitt sinne, eller något annat gör att jag tappar närvaron, så kan det vara lätt att tycka att livet är helt utan magi.
Det är lätt att fokusera bekymren, det är lätt att tänka på bristen, det är lätt att förlora mig i oron eller att blicka bakåt och uppleva förluster. Och samtidigt är det en så liten begränsad del av mig. Jag – och du – är så mycket mer än det som händer i våra huvuden. Jag är så mycket mer än mina tankar. Jag är så mycket mer.
Vem är jag bortom föreställningarna om vem jag är eller hur mitt liv är eller borde vara? Vem är jag bortom det jag vill definiera som dåligt eller negativt och bortom det jag gillar hos mig själv?
Upplevelsen av varande finns några andetag bort, den kan uppstå i meditation, den kan uppstå i ett sexuellt möte, den kan uppstå i relation till naturens skönhet. I går uppstod den flera gånger.
Så det finns där. Varandet. Det är så nära och ibland så långt borta. För jag behöver mer än att uppleva oceanen. Jag är också en människa med behov av tak över huvudet, sömn, mat, närhet, beröring, en känsla av sammanhang och en och annan krona. Men att ha tillgång till varandet gör mitt liv rikare.
De senaste åren har mina möten med mig själv och andra sakta men säkert förändrats. Allt oftare är jag tillsammans med andra. Vi tillsammans blir en ocean av närhet. Det kan uppstå i prat, i en ögonkontakt, i en kram, med en klient, i lyssnande. Det sker när jag tillåter världen och mitt hjärta att bli mötet. När jag säger det som är. När jag upplever det som är. När jag är öppen för livets gåvor. Då har jag också möjlighet att lägga märke till alla gåvor som kommer emot mig, alla fantastiska människor jag möter och att detta att jag just nu lever i en utmanande tid i mitt personliga liv också är en gåva, även om jag inte har möjlighet att se gåvan i tårar varje gång de väller över kanten.
En liten illustrerande episod, som jag upplevde för några veckor sedan: