Veckokrönika: När han kommer krymper världen.

En tid har världen känts lite större. 

Det har känts som att det finns något där utanför mig. 

Men så vet jag att han snart kommer. 

Jag sitter och väntar. Han dröjer. Ju längre han dröjer desto mindre blir världen. 

Till slut är den bara mitt skälvande hjärta.

Kanske denna starka kärlek betyder att jag är kapabel att ge av mitt hjärta till en värld som är större? 

Jag lyssnar på Gregg Braden, som bland annat varit med och skapat Institute of Heart Math och han säger något i stil med att vi skapar vårt universum, vi medskapar vår värld. Vi observerar inte bara världen, utan deltar i den och det vi gör, det vi tänker och det vi känner påverkar världen utanför oss.

Och så sitter jag där med världen i mitt hjärta. En till ytan liten värld. En värld fylld av känslor. En värld av längtan, av saknad, av sorg. En värld där jag befinner mig i mitten och ju närmare han kommer, desto mindre blir den. Det är som att jag vill att han ska vara där, i mitt hjärta, i mig, som en del av mig och när han står där och knackar på är det som att världen därutanför upphör att existera.

Så här i efterhand undrar jag varför detta sker. Varför hans knackning på dörren gör att min värld krymper, eller kanske snarare uppfylls. Jag ser honom där, efter en stund kramar vi varandra och världen utanför blir allt mer upplöst, allt svårare att uppfatta. Jag blir mina känslor. Jag tappar markkontakten.

Kanske är det kärleken jag talar om. Kärleken till honom. Kärleken till honom jag valt att låta mitt liv cirkla runt. Honom som jag gjort till huvudperson. Honom som jag hoppades kunna leva med i resten av mitt liv. Hans blick får mina ögon att tåras. Hans omfamning gör att jag glömmer att vi just skilt oss. Hans hand i min vill att jag ska låtsas som att vi ännu är förbundna med varandra. Hans närvaro gör att jag tappar verklighetsförankringen, jag svävar in i ett tillstånd av overklighet, av känslan av att allt det som skett sedan i november, då beslutet om skilsmässan kom, varit en dröm och att hans blick i min är det enda sanna.

Varför skapar jag den världen? Varför drunknar jag i hans ögon? Varför är mitt hjärta så fyllt av kärlek?

Kanske ett av svaren är att kärleken finns kvar i mitt hjärta. Att själva kärleken är verklig. Att det är okej att den finns kvar, även om vi inte kan leva tillsammans. Att det är okej att jag älskar även när jag är fri, nu när inga förpliktelser finns längre. Att det är okej att vara i den smärta och sorg som själva frisläppandet skapar. Att det är okej att ta emot alla de känslor som uppstår. Att det är okej att vara, i den värld jag skapar precis i detta ögonblick. 

"Du ska veta att den kvinnan verkligen älskar dig."

Senare, när våra intensiva dagar tillsammans nästan nått sitt slut den här gången, tar vi avsked vid en busshållplats på Söder. Det känns lite som att dö. Tårarna rinner. Det sliter i mitt hjärta. Vi vinkar till varandra när han är inne i bussen. Jag går över gatan och vet inte när vi kommer att ses igen. Mer än att det kommer att dröja.

Någon hade betraktat oss då, berättar han för mig någon dag senare. En man som gick fram till honom och sa: ”Du ska veta att den kvinnan verkligen älskar dig.”

Så vackert. Så sant. Och samtidigt så smärtsamt.

I takt med att avståndet mellan oss ökas vidgas min värld. Omvärlden blir tydligare, jag ser gator, jag ser människor, jag ser arbetsuppgifter och jag ser tallrikar som behöver diskas. Jag inser att det finns något utanför känslostormarna i mitt hjärta. Jag inser att världen är så mycket mer än det som pågår mellan oss två.

Jag undrar vad kärleken kan skapa för universum. Kanske är det bra att världen ibland bara är jag? Kanske är det bra att min värld för en stund är bara han och jag i mitt hjärta? Kanske denna stora kärlek kan betyda att jag också är kapabel att ge av mitt stora och växande hjärta till en värld som är större?

Jag ser nyckeln i det röda bandet han lämnade kvar.
Det gör ont. Det är okej.

Hm. Vilken värld ska jag skapa i dag?