Leva livet fullt ut: När du släpper taget finns inga säkerhetsnät.

Vad är det egentligen att släppa taget, att tillåta livet att vara som det är?
Är det att liksom falla och lita på att du landar mjukt?
Eller är det att kasta sig ut och inte ha minsta aning vad som sedan kommer att hända, att du bildligen är beredd att dö?


Hon sitter där framme, stilla, och väntar in oss som kommit för att delta i ”Falling in love with life as it is”. Amoda Maa talar om något som är bortom sinnet, bortom tänkandet och egentligen bortom ordet. Jag sitter där och tar in henne och kommer nu att tolka det hon sa med mina ord, vilket gör att det hon sa kommer att förvrängas utifrån min personliga erfarenhet, utifrån min upplevelse. Särskilt som det jag nu skriver är taget ur minnet av upplevelsen och för att jag inte antecknade ett ord.

När jag vaknade i morse var det något av det Amoda sa som ville bli skrivet. Det handlade om ”surrender”, att släppa taget, och i detta finns en koppling till den tystnad som Amoda på något sätt förkroppsligar.

När folk ställde frågor om görande så sa hon bestämt att det inte handlar om att göra något, inte om att förstå något, inte om att vara något, utan om något annat, något som är svårt för vårt sinne att greppa, och som det kanske inte ens kan greppa. Det handlar om att liksom falla in i ögonblicket, falla in i nuet, tillåta mig att vara… Att det räcker med att säga ”jag är” och inte lägga till någon definition. För just, ”jag är”, är sant.

Surrender alltså, att släppa taget, att tillåta livet att uppstå, att tillåta mig att vara i det som är, att älska det som är just nu, att ta emot livet, där någonstans möter jag Amoda.

Det jag hörde henne säga att den som vill nå tystnaden, det som finns djupt inne i oss, det som aldrig ändras, behöver tillåta rädsla och osäkerhet, behöver tillåta  att riva de byggnadsställningar som skapar trygghet. Jagbehöver bara falla och vara i själva fallet. Och att ett hinder mot att göra det, mot att riva ner, är just rädsla. Rädsla för vad som ska hända, rädsla för hur jag ska landa, rädsla för det okända, rädsla för vad det nu kan vara.

Någon frågade om hen kunde lita på att det funkar att släppa taget.

– Det handlar inte om tillit, det finns ingen tillit i att släppa taget, när du släpper taget, är du villig att bli utplånad, du är villig att dö, det är att släppa taget.

Jag sitter där, med tystnaden i mitt hjärta och bara känner att det är detta jag precis lever i. Det senaste halvåret har jag släppt taget om det mesta. Jag tillåter det fria fallet. Jag tillåter känslan av att det inte finns några säkerhetslinor, att det inte finns ett säkerhetsnät jag kan landa. På något sätt tar jag emot livet precis som det är. 
För mig är det så att detta, att liksom långsam falla, att då och då befinna mig på mörka platser, att andra stunder upptäcka att jag är på en ljusare plats, denna livets dans gör att jag känner mig mer levande än på länge. 
Det är som att detta med att släppa taget, med att inte veta, att också tillåta att rädslan då och då tar ett grepp om mig, att det på något sätt förhöjer min upplevelse av liv. 
Det är som att själva fallandet för mig djupare in i mig själv, som att en del av detta av att slappa taget gör att jag får en djupare upplevelse av mig och av livet, som att det ökar min närvaro, som gör att jag kommer i kontakt med något som är svårt att beskriva, men som kanske är den där tystnaden Amoda talar om.

Det är inte en tystnad som jag mediterar mig till, det är mer en tystnad som finns djupt inom mig och som jag kan gå in i, det är som ett oändligt stort rum, som är utan form, som på en och samma gång är i kroppen och bortom kroppen, kanske jag skulle kunna uttrycka det som mitt varande. Eller kanske är det vad någon skulle kalla för den gudomliga kärnan i mig. Jag vet inte.

Under senare tid har jag hamnat på några evenemang där det just handlat om tystnad och stillhet, att hitta mig, genom att släppa allt. Dessa möten är så värdefulla för mig och bidrar på något sätt till att jag fortsätter falla, att jag tillåter livet, att jag är beredd att dö för att få leva fullt ut.

Ja du ser, orden räcker inte, det blir en slags paradox.


Vad skulle hända om du släpper taget och inte först försäkrar dig om att säkerhetsnätet finns där?

PS: På tisdag kväll, på Söder i Stockholm, kan du möta mig på temat: ta plats i ditt eget liv. Kom gärna och delta, som dig, tillsammans med mig.