Kärlek: ”Bara jag slapp att så ensam här gå.”

Jag vandrar omkring ensam i Berlin. Det händer små malörer. Jag får lösa dem själv.
Jag inser att jag inte har någon som skyddar mig mot världen.
Och jag funderar på om det är så att många lever i kärleksrelationer av just detta skäl. Tryggheten i att ha någon vid sin sida.

Jag vandrar själv på gatan, tillsammans med den enda person jag med säkerhet kommer att leva med i resten av mitt liv. 

Människan är en social varelse. Vi behöver sammanhang. Vi behöver en känsla av gemenskap. Men frågan är... är rädslan för ensamheten och skyddslösheten också något som snärjer oss?
Jag minns en kvinna på en av mina arbetsplatser. Nästan varje morgon satt hon och grät. På direkta frågor svarade hon att det handlade om att hennes man ignorerade henne, att han kunde vara elak och avvisande... och att hon därför var djupt olycklig.

– Men varför lämnar du honom inte?
– Det är värre att vara ensam.

Det där har fastnat i mig. Jag kan se hennes rödgråtna ansikte och höra orden, det är värre att vara ensam. Jag kan se smärtan som finns i hennes system. Jag kan känna rädslan för det okända. Och jag vet att hon inte är ensam.

Jag tror det är ganska vanligt att människor stannar i kärleksrelationer som har passerat bäst föredatum, för att de oroar sig för en framtid utan partner.Vad de gör är att de släpper här och nu och istället oroar sig för framtiden... men ingen, jag säger ingen, vet hur livet kommer att gestalta sig i framtiden.

Så jag vandrar alltså runt i Berlin. Häromdagen dog min mobil när jag var på väg till stället där jag hyrde rum. Det var kallt, mörkt och regnigt och jag var lite osäker på adressen. Allt fanns ju i mobilen. 

I det ögonblicket kände jag mig skyddslös. Det var så uppenbart att det är jag, ensam, i världen. Att jag inte har en kärlekspartner att ringa, att luta mig mot eller som kan bädda in mig i bomull när rädslan smyger sig på. Det finns ingen att dela vardagsbekymmer med, att vara liten och ynklig med, eller att bara ligga sked med en stund när världen utanför den egna kroppen känns överväldigande.

Jag vandrar i Berlin. Allt är lugnt. Det finns en liten oro inuti mitt huvud, på temat: Tänk om jag inte hittar, vad gör jag då? Jag väljer att tänka att jag kommer att hitta, jag klarar mig själv och det är också vad som händer. Jag möter en trevlig värd och får ett fint rum dessutom.

Ändå återkommer de där tankarna om relationer. Jag inser att många lever i relationer av trygghetsskäl, att den där bomullen kan kännas så viktig och att känslan av att vara skyddslös kan kännas hotfull ... och tja ensam.Men kanske det också är så att när jag använder min partner i en relation för att skapa trygghet inuti mig, så går jag samtidigt in i medberoende?

Hur ska jag skapa en kärleksrelation till någon annan som inte också handlar om att denne person ska skydda mig mot livets svårigheter? 

Hur ska jag möta en person i min fulla kraft och möta hen i hens fulla kraft? 

Hur skapar vi kärleksrelationer som inte bygger på medberoende eller symbios och som tillåter kärleken att flöda fritt? 

Hur skapar vi relationer där vi bibehåller vår medkänsla, vår känsla av värde och vår egen styrka?

Kanske ett sätt är att vandra runt i Berlin, Stockholm eller på en skogsväg och tillåta känslan av värnlöshet att finnas där. Kanske det handlar om att tycka om ensamheten också. Kanske det handlar om att jag är värdefull, även när jag inte har någon att luta mig emot.Jag vandrar alltså i Berlin, jag äter ensam, jag sover ensam, jag promenerar ensam... och däremellan träffar jag en massa sköna människor. Jag får vara intim med dem på de sätt jag önskar, jag får stå i min kraft, jag kan interagera när jag har lust och har också möjligheten att dra mig tillbaka när jag blir uttröttad av allt det sociala samspelet.Jag vet att kärlek är svaret.

För mig är det också självklart att jag behöver börja med mig själv. Att känna kärlek och medkänsla med mig själv. 

Jag vandrar själv på gatan, tillsammans med den enda person jag med säkerhet kommer att leva med i resten av mitt liv. 

Och det är sårbart och spännande att inte veta vart livet för mig. 

Det är verkligen spännande.