Veckokrönika: Jag finner ett alternativ till att vara en stressad pleaser, genom att a det lugnt och hitta tillbaka till mitt centrum.

Ibland känns det som att jag har så många krav på mig. Det är så mycket på min agenda. Och så blir jag stressad när jag lever upp till dem och till slut känner jag mig som en våt trasa.
Så sitter jag och talar med en vän som säger:
­ – Ta det lugnt, njut av ögonblicket och om du känner att du tappar bort sig själv, centrer dig.
Vid tanken på det känns livet så lätt.

Det här med att leva upp till mina egna förväntningar på mig själv och på de förväntningar som jag ibland tror att andra har på mig (och ibland faktiskt har på mig) kan vara väldigt tufft.

Speciellt svårt för mig är det när jag är lite osäker på vilka förväntningarna på mig är. Det kan handla om en nära relation, det kan handla om ett uppdrag, det kan handla om något annat, där ”reglerna” eller förväntningarna inte är tydligt uttalade.

Då finner jag mig i en situation där jag försöker lista ut vad förväntningarna är och leva upp till dem, gärna till bredden. Det är ju så jobbigt när människor blir besvikna på mig – och kanske allra jobbigast när jag blir besviken på mig själv.

Jag ser alltså den där kravmaskinen i mig. Den där sidan i mig som verkligen vill finnas där för andra, göra bra ifrån mig och kanske till och med då och då få en klapp på kinden som tack för det.

Jag inser hur det ibland kan innebära att jag gör mig till en dörrmatta. Andra kanske inte ens lägger märke till detta. Men jag känner hur jag krymper och blir allt mer osäker och söker mer och mer bekräftelse.

Ond cirkel liksom.

Men så börjar jag se alternativ och jag gör det allt oftare.

Vad skulle hända om jag inte alltid behöver ta ansvar för andra eller det jag tror andra förväntar sig av mig? Vad skulle hända om jag skruvar ner en del av förväntningarna på mig själv? Vad skulle hända om jag slappnade av mer, verkligen inser att jag bara är en liten liten prick i universum och att det inte spelar så stor roll om jag under en tid gör ingenting, slappar, eller helt enkelt låter någon annan ta kommandot en stund?

Jag älskar att människor kan lita på mig, att jag levererar, att jag är i tid, att jag är duktig och bra. Men jag märker hur jag sliter ut mig och att min vilja att finnas där inte alltid ens är välkommen. Det är okej att vila på hanen. Det är okej att inte alltid känna in alla andras behov. Det är okej att vara.

Så jag tränar på detta. Att ta det lugnt, att andas, ta livet lite lättare, att vila på hanen och att, när jag känner mig stressad, stanna upp, andas, blunda och känna hur jag hittar tillbaka till mig själv.

För från mitt centrum, när jag är där, så är livet mer självklart och lättare att leva. När jag inte hela tiden sträcker ut handen för min önskan att bli älskad eller sedd.

Så detta gör också att jag blir tydligare i min kommunikation – och det är skönt!