Läkningen som sker när vi ligger mage mot mage. Charlotte reflekterar över "Embodied intimacy".

Jag ligger helt nära en annan person. Vi tittar varandra i ögonen och andas i takt. Vi bara är där. Var och en i sin egen tystnad och ändå tillsammans.

Mage mot mage öppnar jag för min sårbarhet. Känslorna strömmar igenom mig, vissa ögonblick känner jag mig ensam, övergiven, liten, utelämnad och i andra känner jag mig trygg och i samklang med den andra personen.
Det finns så mycket som kan hända, så mycket som kan läka i stunder av baravarande.



Jag befinner mig på en workshop med Buster Rådvik, som har återvänt till Sverige efter många år i USA. Temat för kvällen är ”Embodied intimacy”. Och nej, det handlar inte om sex eller sexualitet. Det handlar om varande.

Vi får göra en rad övningar, där vi möter andra, nakna med kläderna på, om du förstår vad jag menar. Det är naket att vara mig själv, att möta andras blickar och senare att gå in i kroppen allt mer, att vara nere på golvet och mötas som djur som nyfiket stöter på varandra.

Vi börjar allt mer förkroppsliga en slag intimitet som är bortom görandet. I nästa övning får vi ligga ner jämte en person, utan kroppskontakt. Vi börjar andas i takt och när andningen synkroniserats så väljer vi ordlöst närhetsgrad. Ska knäna snudda vid varandras, ska en hand räckas ut, eller vill vi ligga nära, mage mot mage? Det ger sig liksom självt.

Sedan fortsätter andningen. Jag andas och ligger på längre eller närmare avstånd ifrån min medmänniska. Känslor väcks. En gång känner jag mig avvisad trots att jag ligger hyfsat nära, en annan gång känner jag mig hållen, en tredje gång väcks starka känslor av att inte vara riktigt okej. Sedan växlar känslorna inom mig, jag noterar dem, låter dem skölja igenom mig, låter blir att döma dem. Det som är där är okej, vad det än är. Vad som än strömmar igenom mig.

En sak stänger jag dock medvetet av och det är sexuell energi. Jag vill inget med den här kroppen. Vi ska inte hångla. Det är inget förspel. Det är inte sexuellt. Vi bara är tillsammans en stund.

Den sista gången får vi instruktionen att dela något sårbart med vår partner, samtidigt som vi ser denne i ögonen. Så jag delar något som får tårarna att stå i ögonvrån, jag skäms över det jag berättar, men tillåter ändå orden att komma. Min partner håller min blick hela tiden. Det finns inget dömande i honom. Jag tillåts vara i min sårbarhet. Det finns något skönt i det.

När jag tittar in i hans ögon känns det efter en stund som jag ser bortom hans person, som att jag ser något djupare, som att vi tillsammans vilar i ett slags evighet. Vi är och vilar och det känns som att jag känner något djupt i honom, för att han har delat något sårbart med mig och jag med honom. För ett ögonblick är världen vi och vi andas tillsammans.

Nu vill jag hitta fler mage-mot-mage-vänner. Tänk att ligga en stund och bara vara, se varandra i ögonen, eller inte ens det, bara vara i varandras andning en stund.

Bara tanken på det får mig att känna mig helare, som att läkning sker i blicken, i magarna som möts, i varandet.

Tack Buster - du når honom på  busterr snabela gmail.com