Är jag någon när jag inte presterar?

... onsdag går jag ut och vankar...

Psykologen tittar på mig, vänligt men bestämt.
– Får du existentiell ångest när du inte presterar?
Jag skruvar lite på mig, han träffar så rätt, i vissa ögonblick klickar det verkligen in.
­– Då ska du träna på att låta bli att göra när ångesten kommer.
Jahapp. Svåraste läxan hittills känns det som.


Just nu känner jag för att skriva detta, därför sker det. Det är min läxa, att göra saker utifrån en egen vilja, inte utifrån känslan att jag skulle sakna existensberättigande om jag inte producerar eller presterar.

De gånger jag känner: Jag finns inte om jag inte bloggar, ingen kommer att älska mig om jag inte gör något aktivt, det är då jag ska låta bli och känna vad som uppstår i mig.

Psykologen går fram till sin lilla whyteboard. Han tar den röda tuschpennan och ritar en ångestlinje. Han visar skillnaden mellan vad som händer när man försöker dämpa ångesten jämfört med vad som händer om man tillåter den att finnas där.

Det kanske låter som en paradox, men tillåter jag ångesten att finnas där, om jag tillåter mig att andas igenom den, kommer den, förr eller senare, att dämpas, gå neråt och tillslut kommer det som skapade ångest denna gång, inte att skapa ångest igen, eller om ångesten ändå skulle komma, så skulle den få en lägre och snabbare kurva.

Om jag skyr ångesten och försöker dämpa den, genom att undvika att känna, genom att ge efter för den, så riskerar den att kännas mer och mer och då kan det till slut skapa ett beteende som blir fobiliknande.

Det är så intressant att vi talar om detta nu när jag har mycket lättare att andas igenom saker och ting, det är så intressant att vi talar om det när det vi i vårt samtal kallar existentiell ångest inte längre äger mig så mycket. Det är som att jag har möjlighet att se och agera på detta, nu när min ångestkänsla har krympt rejält jämfört med tidigare i livet. Då hade jag förmodligen inte kunnat ta emot läxan av psykologen, för jag hade förmodligen varken vågat ta in att jag led av existentiell ångest eller, om jag försiktigt gläntade på den dörren, så hade jag nog tänkt: ”Jag dör hellre än känner ångesten”, och så hade jag fortsatt göra det som jag trodde krävdes för att jag skulle ha ett existensberättigande.

Nu känns läxan svår – men möjlig att göra. Jag har många gånger, i synnerhet under det senaste året, tränat på att andas igenom saker, att tillåta mig att känna rädsla och smärta, jag har tillåtit mig att inte veta, att vara osäker att inte veta vart nästa steg ska ta mig.

Nu tränar jag alltså på att låta bli att göra saker där enda skälet till att jag producerar är en önskan att bli sedd och älskad. Jag tränar på att njuta av att vara ledig och bara vara – och att producera bara när något i mig verkligen vill det.

Jag inser att det inte alltid är lätt att särskilja situationerna och att jag varje gång jag börjar skriva en artikel, kan börja mindfucka kring orsakerna till att jag skriver. Men det får jag också andas igenom.

Säkerligen kommer jag många gånger att skriva för att få mitt ego smekt, eller för att bli sedd, eller bara för känslan av att jag finns i världen. Jag lovar mig själv att inte slå på mig själv när jag inte gör min läxa. Samtidigt ska jag lägga märke till när ångesten smyger sig på ... eller kanske känslan av obehag eller otålighet.... och lägga märke till hur lätt eller svårt det är att andas igenom det.

Det har redan hunnit hända ett par gånger och jag har andats igenom det. Jag kan konstatera att jag lever alldeles utmärkt utan ett gilla på Facebook.

När känner du existentiell ångest?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer