Är det okej att känna sig liten och lost en liten stund?
Du vet, när saker inte funkar, när en möter återvändsgränder, när nejen kommer haglande.
Då kan jag för en stund känna mig som en liten flicka som befinner mig i en stor och skrämmande värld.
För det allra mest kan jag ta emot det livet ger och göra det med gott humör. Även när det inte alls går som jag har tänkt mig, eller enligt planen. Som det jag skrev om igår: Vad gör jag egentligen i Israel?
Så min strategi är att hålla mig lugn, vara i nyfikenhet, locka fram det nyfikna barnet, istället för att bli arg, besviken, rädd eller trött när motgångarna hopar sig.
Men så tänker jag att det också är viktigt att tillåta de känslorna. Det är inte alltid lätt. Det kommer motgångar. Livet känns jobbigt ibland. Det är konstigt att befinna mig långt långt hemifrån utan att egentligen veta varför. Ibland är det svårt att se meningen... eller invänta meningen. Ibland är det svårt att på allvar tänka att det finns en mening att vänta in.
Jag minns när jag mötte vännen Jessica Menzinski i 100%-podden och där hon, då blivande präst, sa att allt inte är meningsfullt... och det kanske är så. Eller inte. Hur ska jag kunna veta det, liksom?
I dag blev en sådan där dag då jag tidvis kände mig så liten i den här stora världen, trots att jag har vänner även här i Israel ett telefonsamtal bort. Jag satt ensam i en lägenhet i en förstad till Tel Aviv, jag vet inte riktigt vad jag ska göra av dagen, plötsligt går strömmen, det blir varmare inomhus, jag kommer inte ut på nätet, jag börjar bli svettig, vet inte riktigt vad jag ska göra med mig och tiden.
När jag ska gå ut blir jag lite stressad. Var är nyckeln jag fått låna? Var är nu solglasögonen? Har jag vattenflaskan med? Vad är rätta kläder att bära? Kommer jag att hitta dit jag ska? Vad ska jag titta efter? Finns det något att se? Kommer jag att förstå vad som står på skyltarna?
Jag går ut och känner verkligen att jag är i en främmande värld. På många ställen används enbart hebreiska och bokstäverna är helt obekanta för mig. Jag funderar på om jag ska äta på något enkelt lunchhak, men ser bara matsedlar på hebreiska och orkar inte fråga om det finns på engelska. Det slutar med att jag köper en kringla på ett konditori.
Det är varmt, jag svettas, händerna sväller, jag sätter mig i skuggan en stund, dricker lite vatten, känner mig ensam, känner mig främmande och samtidigt närvarande i detta okända land.
Jag går hem igen medan jag mumsar på kringlan. Elen är tillbaka. Jag lägger mig på sängen och vilar. Jag läser lite, dåsar lite. Det känns ensamt men rätt bra.
Så möter jag världen via Facebook och får ett nej, som egentligen inte handlar om mig, men som får konsekvenser för mig och jag börjar undra vad jag håller på med. Känns lite som att jag är omgiven av nej, av möten som uteblir och jag undrar vad jag gör här, vad livet vill säga mig, för ett tag känner jag mig väldigt missmodig.
Och jag tänker att den känslan också är sann. Jag är liten i en stor värld. Jag känner mig lite otrygg. Jag vet egentligen ingenting. Jag känner mig lite stressad av allt det okända.
Jag tillåter mig att känna att det finns tårar i mitt system, en ledsenhet, en sorgsenhet. Jag har ju åkt hit till Israel för att göra något ... jag ville lära känna tantraläraren mer, bli mer vän än jag är nu ... och det bara glider ur händerna... så det är klart att jag är lite ledsen av det.
Det märkliga är att när jag släpper taget, när jag tillåter mig att vara liten och ledsen en stund, så vänder det. En timme senare sitter jag och gör en intervju med en israelisk kvinna för 100%-podden och jag känner hur det spritter i hela kroppen. Livet är liksom tillbaka, på något sätt.
Och jag inser att det är okej att bli ledsen och besviken ibland och när jag tar hand om känslan själv, så är det som att magin har möjlighet att återkomma. Fast det är så klart inte säkert att det händer.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare