Veckokrönika: Singing in the rain

Regnet strilar utanför fönstret.
Jag ser hur marken blir allt grönare, hur den suger i sig det närande vattnet.
När jag går in på gotländska hemsidor blir jag uppmanad att spara på vattnet, eftersom grundvattennivåerna är låga.
Och vem är då jag att klaga på vädret?

Hur många gånger i mitt liv har jag blivit sur eller irriterad över något jag inte kan påverka? Det vet jag inte. Och vädret är ett så utmärkt exempel på det. Jag rår inte över vädret, jag rår möjligen över var jag befinner mig. När väderleken är annan än jag önskar, kan jag välja att acceptera det eller reta upp mig på det. Men om jag blir sur, till vilken nytta? Om jag börjar förbanna högre makter för vädrets skull, försöker jag då göra väderleken till något personligt, riktat mot mig? Hur korkat är det på en skala.

Ju längre jag lever, desto mer avslappnad blir jag i förhållande till omständigheter jag inte kan påverka. Ett plötsligt regn. En bilkö. Ett tåg som stor still. Ett flygplan som blir försenat och ger mig en oväntad hotellnatt.

Jag har sett mig själv – och många andra – så många gånger himla med ögonen och säga: Varför ska just jag drabbas av det här?

Men tänk om regnet inte drabbar mig, tänk om det inte alls handlar om mig? Andra gånger kanske verkligheten irriterar för att jag inte har förberett mig på den. Till exempel när jag riskerar att komma försent för att jag hamnar i en kösituation och hade valt att ge mig i väg med minsta möjliga marginal. Eller när jag kommer till en plats där det öser ner eller är kokhet och jag inte kollat väderleksrapporterna i förväg och kommer dit med kläder som inte passar vädret.

Jag lyssnade en gång på supercoachen Tony Robbins, som äger en liten ö, dit gäster brukar komma, gäster som utgår ifrån att det ska vara sol, medan verkligheten är att det fota regnar. ”Förbered dig på regn, istället för att gnälla när det kommer” – ungefär så har jag hört Robbins säga.

Så vad kan jag göra när lågtrycken flockas över Gotland? Sitta vid en brasa, läsa en bok, vara nära en medmänniska, passa på att fixa med saker som blir ogjorda när solen skiner. Eller kanske till och med tillåta mig att göra ingenting.

Igår hade jag faktiskt lite tråkigt ett tag, jag visste inte vad jag ville göra. Boken var utläst, hade ingen lust att meditera, utan jag gjorde inget särskilt en stund. Istället för att bli irriterad kom jag att tänka på att det var så oerhört länge sedan jag senast hade tråkigt, att jag förströr mig numera när tråkigheten närmar sig och hur lätt det är att smita till någon skärm för att slippa känslan av tråkighet. När jag senare reflekterade över det insåg jag att jag kände mig tacksam över detta, att för någon timme vara i det gråa.

Så jag tänker att det är bra att sjunga i regnet, att ta emot det som jag inte kan påverka och att fnissande träna på att leva talesättet: What is my business, your business and Gods business. Och det är bara det första som jag egentligen behöver bry mig om.

Såå himla skönt, faktiskt.

När jag reflekterar över det inser jag att ett av skälen till att yttre omständigheter känns mindre svåra att hantera, är att jag idag känner mig hyfsat trygg med mig själv. Och ett av skälen till det är att jag i dag gillar mig själv. Ur min rika erfarenheter har jag skapat webbkurser som riktar sig till dig som vill ta mer plats i ditt liv. Vad sägs om Ta makten i ditt liv, eller att gå någon annan av mina webbkurser?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer