charlottecronquist

Veckokrönikan: Ibland är det nästan plågsamt att hänga med i livets snabba svängningar



Hur kan det komma sig att jag i ena minuten känner mig som en liten lort och i nästa som en prinsessa som dansar på ängen?
Hur kan jag i ena stunden känna mig uppfylld av lidande och en stund senare jublande älska livet?
Kanske är några av svaren dessa: För att jag lever fullt ut. För att jag vågar möta och ta emot de känslor som kommer. Och för att jag vet att jag kan lära mycket av själva vågrörelserna.



Jag sitter där i botten på brunnen. Jag känner mig liten och ensam. Jag tror att ingen ser mig, att jag inte är värd att älska, att ingenting kommer att ordna sig. Jag tänker visserligen inte att jag är en bluff, men jag är en hårsmån ifrån att tänka också det.

Mina ögon är fyllda av tårar, då jag känner en blandning av självömkan och avundsjuka på andra och då jag har lust att stampa med foten och skrika: Det är inte rättvist! Det är i den stunden jag glömmer bort allt det andra, allt som funkar, allt som är fantastiskt:

Jag ordnar events som är fullbokade, jag är omgiven av kärlek, jag har betalda skrivuppdrag, jag har tak över huvudet, kan betala mina räkningar, bor på ett slott, kort sagt, jag glömmer överflödet som också finns där.

En liten händelse kan ibland, i synnerhet när jag är trött, rubba mig. Det är som att grunden dras undan och jag faller fritt i luften och det tar en stund innan jag inser att jag snarare flyger än faller. Det tar en stund innan jag hämtar hem mig själv så mycket så att jag kan inse att jag är medskapare till mina dramer och att jag, i praktiskt taget varje ögonblick, kan välja eller välja bort lidande.

När jag är på botten av brunnen, när jag identifierar mig med eländet, då har jag ingen möjlighet att välja. Då är jag fast där. Ibland när jag har varit där har det känts som att detta är livet, det kommer aldrig att bli något annat, jag kommer aldrig ur det här. Jag är totalt kidnappad av reptilhjärnan vars viktigaste försvarsmekanismer är att fly, slåss eller spela död.

Det är när jag upptäcker att jag egentligen inte är i brunnen som något kan börja ske. När jag ser att det är en bild jag har skapat. När jag kan bevittna den del av mig som känner sig liten, osedd, orättvist behandlad, som energin börjar röra sig och förtrollningen bryts. I bästa fall kan jag då omfamna mig själv och säga: Ja, ibland känns det eländigt, jag ser dig, jag tar hand om dig, jag finns för dig.

Ett annat sätt att uttrycka det är att det är ett sårat inre barn som sitter där nere i brunnen och längtar efter att någon ska ta henne därifrån. Och denne någon är den vuxna jag. Den som kan försäkra min ilskna inre unge att jag tar över rodret och att hon kan vila och kan visa att världen är så mycket mer än det elände ungen kan se.

Ofta är det då magin sker. Jag tar mig själv i handen, jag håller ett vänligt grepp om mitt sårade inre barn och släpper samtidigt taget om lidandet och plötsligt är det som att jag ser en mycket större del av världen. Ljuset är där.

Detta kan ske i mina kreativa processer också. En stund kan allt kännas hopplöst, jag tvivlar på mig själv, jag tänker negativa tankar, jag oroar mig för pengar, försörjning, framtiden. I nästa stund ser jag dörrar som öppnas, möjligheter som ges, jag ser min kompetens, jag ser min idoghet, jag ser min passion, jag ser min dedikation, jag ser allt det som rör sig runt mig. Jag ser och äger min förmåga till att skapa och skapa nytt.

Så igår var jag nedsjunken i brunnen ett tag, i ett känslomässigt kaos. Så sitter jag på ett lunchmöte, berättar lite om det inre kaoset, för att göra det möjligt att lyssna på henne. Hon hör mig, ställer coachande frågor, bidrar till att jag ser händelseförloppet ur ett nytt perspektiv, jag får möjlighet att än en gång se mitt eget sårade barn och hennes behov, jag för möjlighet att få nya insikter, jag känner hur kraften i mig kommer tillbaka och hur jag står stadigt på jorden igen.

Vi för ett djupt samtal om livet, på många sätt speglar våra erfarenheter varandras, jag inser att jag sitter med en syster och vid slutet av samtalet står jag framför en port som vi tillsammans öppnar och jag bara känner: YES, jag vill, jag kan, jag antar utmaningen. Jag är tillbaka i prinsessan som glädjestrålande jagar fjärilar på ängen, samtidigt som jag känner djup kontakt med prästinnan inom mig, en kraftfull gestalt, som känner till sin livsuppgift, som är beredd att utföra den och som står med båda fötterna tryggt på jorden.

Det är som att jag, under ett par dygns tid, hinner vandra mellan helvetet och himlen och allt däremellan, som ett helt livsförlopp kondenserat på mycket kort tid, som en fingervisning till mig, kanske från något som är högre eller större än jag själv, att i livet kan allt rymmas och att jag tål också stora svängningar. Det kanske till och med är så att det är just de som för mig mot en mer magisk tillvaro där slottsdörrar öppnar sig på vid gavel och jag kan skapa mina egna små eller stora paradis?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

PS: Vill du ta makten i ditt liv? Kolla på min webbkurs Ta Makten.

Related

veckokrönika 6778656895426337895

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item