Veckokrönika: Att leva utanför tiden

Då och då reflekterar jag över tiden och vad den egentligen är. Tid är på sätt och viss det mest demokratiska som finns. Vi får alla 24 timmar om dygnet.

En av de magiska sakerna med att vara människa är att vi varken vet när vi ska födas eller när vi ska dö och att vi kan tillåta livet att ske däremellan.

Men så finns det de som ligger så nära tidens slut, så nära döden, att tiden kanske blir en illusion?


Egentligen hade jag tänkt skriva om hur märkligt det är att jag befinner mig på en annan kontinent, i en annan kultur under fem veckor och att känslan är att jag befinner mig i en bubbla utanför tiden. Visserligen har den stora världen pågått som vanligt på andra platser. Massa elände i den stora världen. Massa förändringar i den stora världen. Massa tid som har runnit och beslut som har fattats och natur som har rört sig långt bort härifrån.

Och det finns något så skönt i att möta världen via korta gluttar i sociala medier och en och annan snabbtitt i tidningar på nätet. Världen där utanför rör sig, trots att jag själv till synes står stilla och bara njuter av livet. Det är en av de allra sista morgnarna här i Indien. Jag ser sanden, vågorna och solparasollerna som snurrar i vinden. Dagarna har handlat om vad vara eller göra i dag. En promenad, en scootertur, ett bad, en måltid och så en massa kärlek, närvaro och närhet. Jag har tillåtit att tiden liksom upphört och blivit till ett kontinuum av en massa pågående nu. Nu lever jag. Nu andas jag. Nu är jag.

Nu börjar det bli dags att spräcka bubblan och kliva in i tiden igen. På tisdag ett första arbetsmöte kring boken jag ska spökskriva och flera andra saker som ligger i pipeline och bara väntar på att jag ska börja göra mer och släppa varandet längre stunder.

Jag känner en så djup tacksamhet över livet och att jag tillåter mig att leva det. Att jag har modet att vara i mogen ålder och backpacka i Indien, bo i kyffen, äta enkel mat, tillåta mig att liksom följa med livet, fascineras av det jag möter och av allt det som skett inom mig under denna långa tid. Det är som jag fått en fördjupad kontakt med mig själv och livets mer andliga aspekter, helt enkelt genom att tillåta livet att skölja genom mig. En viktig del i detta är naturligtvis att jag tillåtit mig att vara så mycket i kroppen, att jag ägnat mig så mycket åt andning, ljud, rörelser och beröring. Att jag helt enkelt valt ett väldigt tantriskt liv.

Så nås jag av depescher om människor jag älskar som vet att deras dagar är begränsade eller där hotet om att sjukdomar ska ta dem hovrar. Jag bevittnar vänner vars kroppar har fått dödsdomar eller svåra cancerdiagnoser och jag funderar på hur tidsuppfattningen blir då, när tiden är så tydligt utstakad. Kanske är det en ultimat möjlighet att känna livet i kroppen och reflektera över hur åren i kroppen har används? Kanske ger det en hisnande känsla av att befinna sig i en berg-och-dalbana, där det ibland känns skitläskigt och andra gånger svindlande härligt? Jag vet inte.

Jag vet bara att det känns viktigt att vara i kontakt med dessa människor, följa dem i sociala medier, skriva små hälsningar, passa på att känna deras närvaro så länge de är i sina kroppar.

På ett sätt är det ingen skillnad mellan mig och dem som anar när slutet kommer – vi tar alla andetag just nu. Livet pågår just nu och jag vet inte hur länge mitt hjärta vill fortsätta slå, men jag tänker banne mig passa på att njuta av att känna det, känna livet i mig fullt ut.

Och jag undrar när jag kommer att uppleva nästa längre härliga bubbla i tiden.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer