Veckokrönika: Jag ser könsrollsmönster i Indien, som gör mig illamående. Samtidigt njuter jag av att tillåta mitt feminina att blomstra. Öppna gärna dörren för mig.

Att resa runt i Indien tillsammans med en älskad man ger mig glimtar av synen på kvinnor i det här landet.
Jag tackar min lyckliga stjärna att jag själv är född i ett land som Sverige där det är lättare att vara kvinna än i många andra länder.
Samtidigt finns en intressant möjlighet att se närmare på polaritet mellan det maskulina och det feminina.

Vi sitter i en tuctuc i Hampi. Guiden som tar oss runt är vänlig och vänder sig ständigt till min partner. ”Sir, this temple is...” Jag skulle kunna välja att känna mig exkluderad, men ska sanningen fram är det ganska vilsamt.

Samtalen förs på hinglish – det vill säga en halvdålig engelska med grov indisk accent, som ibland är verkligen svår att förstå. Det gör att jag får anstränga mig rätt mycket (även med hörselapparater) för att höra och ibland förstå vad de säger. Så jag lutar mig mot ryggstödet i tuctucen och serveras lagom sammanfattningar av samtalen.

En del av mig ser ett mönster i det här samhället. Män talar med män. Män gör affärer med män – åtminstone när sällskapet består av en man och en kvinna.

När jag misslyckats med att köpa medicin på apoteket (You need to see a doctor first...) Tar männen över, vår guide har en läkarkompis och bara ett par minuter senare är vi där och ytterligare fem minuter senare går de – pojkvännen och guiden – tillsammans till apoteket, medan jag får vila en stund.

Så småningom är det dags för oss att lämna templens Hampi och återvända till Goa. Vår gulliga guide kör oss först till busshållplatsen, försvinner en stund och återvänder sedan med en liten gåva – en mässingsstatyett med apguden Hanuman (tror jag). Pojkvännen menar att gåvan var riktad till mig, men att han ändå fick den, för att det kan vara svårt att ge en gåva till en kvinna som har en partner – risken finns att gesten missförstås.

Under dessa två dagar passerar vi magnifika risfält, där kvinnor står framåtböjda i timmar för att rensa ogräs och gallra bland plantorna. När kvinnorna utför dessa arbeten får de 130-140 rupies om dagen (100 rp = 13 kr) och när männen gör det får de nästan det dubbla, 250 rp om dagen. Det gör att det är fler kvinnor än män på åkrarna än. Det är en usel lön, även med indiska mått mätt... och jag reflekterar över att jag tog emot en liten massage på stranden och betalade 600 rp för det. Alltså en halvtimmes jobb på en turistort kan ge fyra gånger mer än en dag på risfälten.

Det är också fascinerande att en lördag kväll se unga vuxna indier komma ner till stranden. Samtliga kvinnor – och ganska många av männen – badar med kläderna på.

Det är så uppenbart att jag befinner mig i en blandning av indiska kulturer med värderingar som känns gammalmodiga och där kvinnan är mycket mindre värld än mannen.

Det ger mig en möjlighet att reflektera kring polaritet. Inom till exempel tantra utgår man mycket från polariteten mellan det maskulina och det feminina. När en man står i sitt maskulina och en kvinna står i sitt feminina så dras de till varandra som en magnet. Om båda skulle vara i sitt maskulina (eller feminina), så försvinner polariteten – ungefär som när du för två magneter med plussidor mot varandra och de stöts ifrån varandra, istället för till varandra.

En svårighet med att tala om polaritet, är att det är lätt att förväxla kvinnligt med feminint och manligt med maskulint. Som jag ser det har alla både maskulina och feminina delar i sig. Hos män är det maskulina ofta– men inte alltid – det mer dominerande och vice versa.

I Sverige har jag upplevt att vi ibland har kastat bort polariteten med badvattnet och tolkar det som att många tror att det handlar om att återgå till förlegade könsroller där mannen leder och kvinnan följer – i det mesta.

Men det går alldeles utmärkt att använda polaritet på ett nytt och mognare sätt, där det mer handlar om att tillåta mig att vara mycket i mitt feminina, och tillåta min partner att vara mer i det maskulina.

En bild för skillnaden mellan det feminina och det maskulina är att föreställa sig en stor skål. Själva skålen är det maskulina och det som finns i den är det feminina. Det innebär att det maskulina kan hålla det feminina och tillåta det att simma fritt och tryggt i den metaforiska skålen. Ett annat sätt att uttrycka det är att det maskulina står för medvetenhet, det som det inte går att ta på, liksom exempelvis riktning och målsökande, medan det feminina består av allt som finns i världen – inklusive självaste Moder Jord. (Somliga säger Moder Jord och Fader Himmel och det säger en del om den här synen.)

Ett ideal är att människor har en balans mellan det feminina och det maskulina, det uttrycks till exempel i jin och yang-symbolen. Och det är det möjligt att träna på, att upptäcka polariteten inom sig själv och att ibland medvetet välja att till exempel gå in i det feminina och så att säga simma i skålen.

Många indiska kvinnor  lever mycket hårda liv,  är lågavlönade och kan inte skilja sig från män som misshandlar dem.

Jag minns när jag började gå in i de nyandliga rummen. Efter decennier av snack om jämlikhet och jämställdhet i Sverige (vilket är både viktigt och bra) upplevde jag att många män var djupt inne i sitt feminina och kvinnor i sitt maskulina. Omvända världen, alltså. Och många av de där männen var gulliga och hade velourbyxor och var snälla och följsamma och samtidigt sååå osexiga. Jag hörde många killar beklaga sig över att de bara blev kompisar till tjejer som hellre valde de som var lite tuffare . Hur kunde de välja dem, när de själva verkligen gjorde allt för att närma sig kvinnor, genom att bli mer lika dem? Det är här en del av svaret på frågan: Varför polaritet gåt att finna. Själv var jag väldigt mycket i mitt maskulina, skulle klara allt själv, betala allt själv, ta ut riktningen själv, driva projekt i mål själv och längtade så mycket efter att ibland bara få vara och låta någon för en stund faktiskt ta hand om mig. etc.

Längtan efter att tillåta mina mer feminina sidor blev allt starkare. Jag bytte mina manhaftiga kläder mot mer feminina. Jag längtade också efter att till exempel känna tillit till att en man skulle kunna hålla mig när jag faller, eller ibland vara den som tar ut riktningen och ibland håller space för mig så jag kan släppa kontrollen helt och bara tillåta mig att ledas en stund.

I den relation jag lever i i dag leker vi en hel del med det – alltså att tillåta polariteten att finnas där. Jag behöver inte klara allt själv. Jag kan vila ibland. Jag är tillåten att slappna av – och det är så skönt. En av vinsterna med att jag ibland går mycket in i mitt feminina och han i sitt maskulina är att den sexuella attraktionen ökar. Såå oerhört skönt.

Och så ser jag då spegelbilden här i Indien, där kvinnor tvingas vara i det traditionellt feminina och ofta ses som andra klassens medborgare och vars liv har många fler restriktioner än vad männens tycks ha. Och jag inser att så vill jag inte leva – för det innebär också att kvinnor ofta lever mycket hårda liv, lågavlönade och där de inte kan skilja sig från män som misshandlar dem.

Alltså, traditionella könsroller är väldigt ofta på männens villkor och dit vill jag inte. Däremot tror jag att det är bra att åtminstone emellanåt tillåta mig att vila, att tillåta att en man bär en tung väska eller öppnar en dörr, förhandlar om priset för att åka tuctuc eller betalningen för hotellrummet och så föreställer jag mig att det djupt inom mig finns både det maskulina och det feminina och att jag kan välja att vara i det som känns bra i stunden.


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer