Veckokrönikan: Så skönt det är att bli hållen av en man

Jag ligger omfamnad av en man jag älskar och märker plötsligt att något sker djupt inom mig. Jag är avslappnad, jag kämpar inte, jag bara ligger stilla och blir omhållen.
Och jag inser att jag knappt varit med om den känslan i mitt liv. Att jag kan slappna av fullständigt, att jag inte behöver göra någonting alls, just nu.
Det är så stort för mig att jag sakta börjar snyfta glädjetårar, allt medan jag ligger omfamnad, som befunne jag mig i en stor, varm, trygg grotta.


Det finns ofta krav eller förväntningar på att människor ska vara självständiga och klara sig själva. För kvinnor, som tidigare ofta var beroende av män, kanske känslan blivit starkare och viktigare: Jag ska inte vara beroende av någon, jag ska klara mig själv, jag ska kunna stå på egna ben.

Självklart är det skönt att råda sig själv. Att ha en ekonomi som tillåter det. Att ha en slags rörelsefrihet få i tidigare generationer av kvinnor hade.

Men samtidigt kan det innebära väl mycket kamp, väl mycket ansvar, väl mycket av många saker. För det kan bli, som för mig, att jag i vissa perioder av mitt liv både tagit det ekonomiska ansvaret för familjen och det emotionella ansvaret. Jag är van att vara stark, i synnerhet känslomässigt stark och jag har mött flera män som sagt att de vill se mig stark och därmed har det känts svårt eller omöjligt att visa svaghet ... jag orkar inte, jag klarar inte mer, jag behöver vila, jag behöver tröst, jag behöver kärlek...

Det finns också idéer som säger att så fort en kvinna säger: ”Jag behöver ...” så är hon krävande, att hon blir till ett offer, att hon släpper ansvaret för sig själv när hon uttrycker att hon har behov. ”You are so needy”.

Sanningen är ju så enkel som att jag har behov, det har alla och det är naturligt.

Jag har haft starka drömmar genom åren, som byggt på att jag hållit upp stora byggnadskomplex, att jag varit den bärande pelaren i konstruktionen och att den riskerar att falla i bitar, om jag tar några steg åt något håll. Även om detta är drömmar, är det för mig en tydlig bild av hur jag tagit ansvar för väldigt mycket.

Och då är det svårt att slappna av. Det är svårt att gråta. Det är svårt att uttrycka behov.

Men jag kan inte alltid finnas där för andra. Jag måste också finnas där för mig själv – och ibland behöver jag hjälpande händer, eller en famn som inte kräver något av mig. En famn som jag får vila i.

Just vid det här tillfället ligger jag helt inbäddad i hans famn. Det är som att vi är i en stor grotta tillsammans. Först ser jag en del monsterliknande varelser i grottan, som jag tror att jag måste skydda mig emot eller kämpa ner, och sedan upptäcker jag att det finns något annat. Jag är skyddad av mannen, jag kan lita på att han håller om mig, jag kan lita på att han kan ta hand om farliga inkräktare, jag kan helt enkelt slappna av, låta svärdet ligga vid min sida en stund.

Det är då det händer. Monstren löses upp, grottan bli varmare, jag andas lugnare. Jag är trygg. Det är som att jag får vara i mitt mest sårbara feminina och han lugnt träder in i sitt maskulina, genom att egentligen inte göra någonting. Vi ligger helt stilla och båda slappnar av, och jag behöver inte bevisa någonting, vara duktig på något sätt. Jag behöver inte handla, så jag slappnar av.

Och jag inser hur jag längtat efter detta. Att smälta med det maskulina. Inte varje stund, men då och då. Jag behöver inte kämpa hela tiden. Jag tillåter mig att få vara. Att få älska. Att få leva.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

PS: En av de saker som hjälper mig att slappna av, ta emot ögonblicket och njuta av det är tantra. Det är därför jag skapar Lekfull tantra. Ett första steg för dig som är nyfiken är onlinekursen med samma namn:

Här kan du läsa mer om Lekfull tantra.