Veckokrönika: Jag är så trött på att bli så rädd att jag krymper. Du med?
Då var det mer relevant att vara rädd. |
Hur kan det komma sig att jag som är så modig, jag som ofta känner mig så fri, ibland blir så rädd att jag blir handlingsförlamad?
Tanken på att öppna ett mejl, som jag inte ens vet om det har anlänt, kan paralysera mig i timmar, ibland i dagar...
Och när jag väl öppnar det, POFF, det var inte farligt alls.
Jag växte upp i ett samhälle som var präglat av Jantelagen. ”Du ska inte tro att du är någon”. Och trots att jag processat det hur många gånger som helst, så knackar Jante mig i ryggen då och då.
Och jag blir förvånad över kraften i knackningen. Ibland, som igår, går jag i chock och får absolut ingenting ur händerna. Tankarna snurrar, rädslan är där, jag gör helt onyttiga saker, nästan febrilt, för jag vill slippa möta rädslan, det obehag rädslan i mig tror jag kommer att känna om jag gör det jag ska.
Det kan se ut så här: En person har bett mig om ärlig feedback och jag levererar. Sedan blir jag livrädd för att hen ska bli ledsen, sårad eller besviken på mig.
En potentiell kund ber mig sätta pris på en tjänst jag inte är van att leverera. Jag våndas en del när jag formulerar offerten, eftersom jag inte riktigt vet vad som är rätt nivå i just den branschen. Lite obekväm känner jag mig när jag skickar den. Och så väntar jag på svaret och är rädd för reaktionen. Jag är mest rädd för att jag har lagt mig på för hög nivå, men också lite rädd för att ha lagt mig på för låg nivå. Framförallt är jag rädd för att svaret kommer att antyda att jag är en idiot.
I det ena fallet handlar det om ”vem tror du att du är som tror att du kan ge värdefull feedback till någon” och i det andra ”vem är du som tycker att du är värd så mycket pengar”.
Så i grunden handlar det om värde – det som Jantelagen försöker ta ifrån oss. Jantelagen som vill att vi ska vara små och ha krumma ryggar.
Det är alltmer sällan Jante knackar på ryggen, men det är lika obehagligt när det sker. Jag vet ju att jag kan ge värdefull feedback – i synnerhet när den är efterfrågad. Jag vet också att jag självklart har rätt att ta betalt för mina tjänster... och att jag inom vissa områden är briljant och ska arvoderas därefter.
Så när jag öppnar mejlen Jante bett mig huka inför, kan jag konstatera: Jante du har fel! Det fanns inget att vara rädd för. POFF så bara försvann all rädsla i en blinkning.
Kanske jag ska se det här inre dramat som en påminnelse om att jag faktiskt numera har lättare att värdera mina insatser? Kanske är det bra att jag så tydligt ser Jante. Kanske är det till och med bra att vara i den förlamande osäkerheten en stund... och sedan minnas... att det är historia?
I vilka situationer blir du paralyserad? Hur handlar du då?
Så skönt att tantra finns... när jag praktiserar det är de flesta tankarna borta... Jag är och njuter av det. Det kan du också göra. Testa onlinekursen Lekfull tantra. Bara 500 kr för en kurs du har tillgång till i sex månader.
Paralyserad.... hm.
SvaraRaderaVet inte om jag nånsin tänkt på mig själv som paralyserad. Men det är nog bara ordvalet i sig som skiljer, för jag kan "gå i stå" liksom och inte få ett levandes dugg ur händerna. Och det är ju paralyserad jag är då - ska nog reflektera lite mer kring detta! Så jag ber att få säga "på återhörande om vad jag gör när jag blir paralyserad"!
Ja, det är ett starkt ord, och ibland känns det riktigt att använda det. Kanske ditt svar helt enkelt är: Ingenting! För det ör ju typ det som händer mig när jag är i det tillståndet.
RaderaSom jag ser det är en sida av det här med tantra att våga vara sårbar, att ta av sig sitt pansar. Att våga vara naken fysiskt, mentalt, själsligt och andligt. För att kunna njuta fullt ut och släppa fram alla känslor så måste också känslor av rädsla och ilska få kännas och uttryckas.
SvaraRaderaDet håller jag helt med om Bengt.
RaderaIntressant tanke att jantelagen påverkar oss i de situationer du beskriver och många fler. Håller med om att det har med ens känsla av värde och således självkänsla att göra. Tänker att det även hänger ihop med att vara lite konflikträdd o stryka medhårs när man egentligen borde slå näven i bordet, just för att man är rädd för konsekvenserna.
SvaraRaderaOch en av rötterna till konflikträdslan kan ju vara en rädsla att bli utesluten ur gruppen... bli lämnad ensam och "dö"... tror det är ett av skälen till att människor håller igen... Men till vilket pris kan en fråga sig.
Radera