https://lustochliv.blogspot.com/2018/01/veckokronika-att-leva-tantriskt-i-indien.html
För mig handlar tantra mycket om att vara närvarande och
uppleva livet i ögonblicket.
Det är i regel lättare i extatiska stunder, än då en
står i en stillastående kö och svettas och börjar undra om en ens kommer att
bli insläppt i Indialandet.
Fem veckor i Indien ligger framför oss som ett vitt
papper, eller kanske snarare som en vit strand. Praktiskt taget inga planer.
Några intentioner om att röra oss mer än
vanligt, att ta hand om våra kroppar, att ta det lugnt och att lite då och då
arbeta lite.
Förr i tiden kunde tanken på tid som inte var inrutad
nästan skrämma mig. För vem var jag utan mitt jobb, utan mina sysslor, utan
mina åtaganden?
Just nu tittar jag ut över havet. Ser vågorna som slår mot
stranden. En röd strandvimpel och jag har just druckit morgonens ”milkcoffee”.
Vad som ska hända när jag slagit igen datorn vet jag inte.
Och det är skönt. Spännande. Befriande.
Så nu händer livet. Det känns på huden. Det känns i
kroppen. Och hela känsloregistret är med. Vissa händelser skapar oro, andra
leder till njutning och enstaka gånger känns det bara som ett nej, det här var
för mycket.
Det startade lite tufft med en oändlig kö för att komma in
i landet. Hur tänkte de när de införde e-visa och det tar dubbelt så lång tid
som att passera gränsen med vanligt visa? Men vi hann med det anslutande flyget
till Goa, om än med en hårsmån.
Jag hade en inre bild av att vi skulle hinna, trots att
det såg hopplöst ut, och ja... där satt vi på Goaplanet som vi skulle. Tantra
vann över oron.
Det dyker ständigt upp utmaningar i ett land som detta.
Saker som kan ta mig från ögonblicket, från tantran.
Som igår, då vi hade beställt ett rum i Arambol på nätet.
Till slut kom vi fram till en liten ’”hut”,
en enkel bambuhydda, med en ensam glödlampa i taket, ett kvadratdecimter stort
hål i väggen som skulle föreställa ett fönster, en icke fungerande toalett
bakom en presenning, glipor i bambubladen och inget myggnät. Då kom vi från ett
hotell med betongväggar och pool.
Jag la mig ner på sängen i hyddan och undrade hur jag
skulle kunna göra den här erfarenheten till något positivt. Det var svårt. Jag
kände en otrygghet i att ha mina elektroniska prylar i en hydda någon bara kan
sticka in handen i – ja och så en massa andra grejer. Som att sova i ett otätt
tält.
Jag hade inte riktigt fattat att jag faktiskt hade valet
att säga: Nej, det här funkar inte.
Men så går vi ut ur hyddan, fram till nästa byggnad och
mannen frågar om de har ett rum. Vi kliver upp ett par trappor, till ett
riktigt rum, som dessutom har lite sjöutsikt. Enkelt. Men med fungerande toa,
liksom. Med en dörr som går att stänga ordentligt. Med fönster att se omvärlden
genom. En helt annan vibb. Här kan jag bo.
Så mannen fixar med det andra stället och vi kan bara
flytta sjösäckarna från det ena stället till det andra. Såå skönt.
Detta känns som en del av det tantriska. Att möta saker,
att hantera dem och sedan njuta av ögonblicket igen. Det handlar inte om att
vara viljelös. Det handlar om att känna in vad som fungerar, vad som känns bra,
när det är möjligt att njuta av närvaron här. Ofta krävs ganska lite. Som att
mjölkkaffet är varmt och starkt nog att väcka livsandarna.
Så vaknar vi den första morgonen här i Arambol. Under
natten har vi hört havet, dyningarna som rullar in. Vi drar på oss shortsen och
går en halvtimme söderut längs stranden, i riktning mot Mandrem. Vi möter
fiskarna, morgonyogisarna, promenerarna, joggarna, släntrarna och de allra
flesta rör sig i takt med andningen. Solen är ännu behaglig och jag låter mina
fötter då och då smekas av det ljumma havsvattnet.
Efter en halvtimme vänder vi norrut igen och joggar hela
vägen tillbaka till stället vi bor på. Långsam joggning, den första i Indien
och den första gången i år – och hur var det nu förra året, blev det någon
joggning då? Osäker. Men nu så...
Ja, så kan början på en dag i ett tantriskt liv börja. Jag
sträcker ut handen mot mannen, smeker hans nakna skinn och är så glad att tiden
här känns oändlig. För allting sker ju nu. I ögonblicket.
Love is the answer
PS: Kom ihåg att anmäla dig till helgkursen Lekfull tantra i STockholm 3-4 mars. Läs mer om kursen här!
Åh jag ryser! Precis så ser jag på livet. Så ska man leva. Fantastiskt att ni har förutsättningarna för att göra det. Snart är jag där också, på mycket god väg redan, men snart fullt ut.
SvaraRaderaJo, jag följer ju din resa mot det digitala nomadlivet. Det är skönt att välja att leva lite mindre hemma, för att ge utrymme för att resa och vara i nuet liksom. Det är de sköna stunderna som räknas eller något i den stilen (tror det var Fritidsresors tagline). Men alltså att uppskatta ögonblicket och göra det möjligt genom att vara försiktig med utgifter...
RaderaIndien lockar inte mig men jag blir lyrisk av tanken av helt fri tid som jag kan använda precis som jag känner. Att ha eoner av tid till att låta tankarna gå och komma och inga begränsningar alls. Jag försöker att leva med den inställningen här hemma men här har vi ju tider att passar och möten att gå på. Jag lyckas för det mesta rätt bra.
SvaraRaderaOch sova i en hydda...njae det skulle jag inte fixa.
Dorro, jag trodde för några år sedan att jag aldrig skulle åka till Indien. Men ju längre jag lever, desto tydligare blir det att det inte är så stor idé att ha klara föreställningar om framtiden. Nu är jag här - och njuter av livet - och är glad över att mitt inlägg ger dig möjlighet att reflektera.... och du är ju en slags tidsanvändningsmästare. <3
SvaraRadera