charlottecronquist

Den hårda tonen i samtalet i sociala medier gör ont i hela mitt system

Ibland känns det som att jag är född in i fel värld.
Att jag behöver en som är mjukare.
En värld där människor är snälla mot sig själva och mot varandra.
En värld där kärlek i vid bemärkelse är det som genomsyrar liven på planeten. 

Hur ska en egentligen göra gott? Det verkar som att den som vill göra gott går runt på ett minerat fält, där minorna riskerar att brisera hela tiden - ibland av orsaker som den som försiktigt vandrar runt i landskapet inte anar.

Det är som att landskapet ser olika ut på ytan och under den. På ytan är det ofta glada leenden och söta katter. Under ytan kan det dölja sig så många saker. Sårhärdar. Varbölder. Pyrande bränder. Latenta sjukdomar. Men också kärlek. Självkänsla. Värde. Lekfullhet. Omtanke. Styrka.

Och den som vandrar runt i människors landskap vet inte om hens ord, tankar eller handlingar, väcker smärta eller kärlek. Det syns ofta inte utanpå - och särskilt svårt är det att se när en inte möts i verkliga livet. Hur ser jag hur någon mår eller vad som kan trigga någon som befinner sig bakom en annan skärm än den jag sitter vid.

Som kärlekskrigare vill jag bidra till att såren läks och att fler upptäcker sina dolda skatter. Det är fantastiskt när kärleken, lekfullheten, omtanken, styrkan blommar upp efter att ha legat i dvala eller varit okänd eller bortglömd av en person.

Men i sociala medier är det som att såren så ofta kommer till ytan. Det är så lätt att dra kniven och rikta den mot hotet. Orsaken till de här mekanismerna - som ibland skapar ett mycket hårt tonläge - kan vara många.

Så jag tar ett par exempel.

Säg att du inte har blivit sett sedd som barn, tonåringen eller ung vuxen och därmed tappat delar av självkänslan eller känslan av att vara värdefull. Eller säg att du har fått ditt nervsystem uppbackat för att någon eller några har mött dig (med ord, handlingar eller våld) för starkt, för hårt och för snabbt.

Då är risken stor att en del av ditt system går in i ett överlevnadsläge och där du automatiskt - när du på något sätt känner dig angripen eller hotad möter världen genom att attackera, fly, spela död, gå i chock eller bli överdrivet inställsam. Om du blivit ordentligt uppskakad kan du, när du anar fara, och alarmsystemet slår på, hamnar i ett beredskapsläge, då bara reptilhjärnan fungerar. Faran kan uppfattas så stark att även till synes vardagliga saker - eller en ironisk eller skämtsam kommentar - kan upplevas som ett hot och kroppen reagerar med några av de mekanismer jag nyss nämnde.

Jag har under större delen av mitt liv haft ett överaktivt alarmsystem som signalerat fara på signaler som egentligen är för smaka. Traumatiska erfarenheter gjorde att jag blev livrädd i situationer där få andra vädrar faror.

Efter ett par mycket allvarliga trafikolyckor, där jag varit passagerare och i båda fallen sett smällen komma, men suttit vid sidan av och själv varit hjälplös, är jag fortfarande i dag räddare än de flesta i vissa trafiksituationer - även om det har mildrats med åren och med min medvetenhet om vad det är som pågår i mitt system.

Jag har fått arbeta mycket för att lugna mitt alarmsystem, så att det i dag, skulle jag tro, för det mesta reagerar mer normalt på potentiella hot och faror. I dag kan jag känna adrenalinet som drar igång i kroppen, men det är sällan jag drunknar i känslorna, går under av reptilhjärnans budskap.

Jag har tyvärr också erfarenheter av sexuellt våld, som att bli våldtagen vid 15 års ålder, och det hade ju kunnat leda till att mitt system hade dragit slutsatsen att ”män är djur” eller att ”män är farliga” eller att ”män inte går att lita på”. Nu kan jag se att det var vad som hände i relation till EN person och jag har i dag en kärleksfull relation till män. Reptilhjärnans försvarsmekanismer vaknar alltså inte av att jag möter en man och jag kan möta män som individer.

Något som fortfarande gör ont i mig är när jag bevittnar hårda ord. Och det är då jag tänker att jag inte riktigt passar in i det hårda debattlandskap som ofta råder i sociala medier. Det är som att jag bevittnar strider som utkämpas, mentala slag som skickas mellan människor, ibland personer som aldrig ens mött varandra. Personer som tror sig veta hur någon annan är, tänker, agerar eller känner och som kan ösa hinkar av galla över dem som inte passar in i den egna världsbilden.

Jag ser detta dagligen i det politiska livet - och det är en av orsakerna för att jag har så svårt att engagera mig i dagspolitiken - det är som att retoriken, att vinna Pyrrus-segrar, är viktigare än att värna om framtiden, om livet på planet, om värden som kärlek och medmänsklighet. Men det förekommer också i subkulturer - som på tantrascenen - där jag läser långa anklagande trådar där så många anser sig ha ”sanningen” och denna sanning kan se så olika ut beroende på sanningssägarens perspektiv.

Jag ser också hur den som delar med sig av egna erfarenheter, som inte passar in i mönstret, blir lika jagad som svenska ministrar som mer eller mindre lynchats för mindre lyckade beslut eller privata tillkortakommanden.

Det är som att detta eskalerar. En kultur av människor som vet bäst, en kultur av människor som pucklar på andra människor, en värld som blir svart och vit. I min värld finns det en gråskala. Det finns ofta komplicerande faktorer, det finns en komplexitet som drunknar när tonen blir riktigt hård.

Självklart är det viktigt att lyfta fram oegentligheter och kränkningar var de än uppstår. Men finns det något sätt att undvika att hamna i pajkastning. Vad kan en göra för att själv inte dras med och börja ladda bössan för att hitta argument som fördömer den som en ser som sin antagonist? 

I dag finns en snarstuckenhet som gör mig rädd. Jag låter bli att lägga mig i en hel del samtal, för att jag inte vill riskera att bli påpucklad och krossad. Det är tillräckligt svårt att vara en kärlekskrigare och stå upp får vår rätt att vara oss själva, inifrån och ut, och låta den underbara sexuella kraften verkligen vara en del i det.

Även jag blir så klart ifrågasatt. Själva benämningen kärlekskrigare får somliga att gå igång, men jag vill verkligen inte kriga om min rätt att kalla mig kärlekskrigare. För mig är det helt enkelt en metafor för att stå upp för något jag tycker är livsviktigt. Det är mitt perspektiv.

Just nu är jag omgiven av människor som skapar drama på alla möjliga håll. Kanske är jag mer känslig en många, men det känns som att jag blir ihoptryckt och får svårt att andas bara av att läsa tonen i en del av de inlägg och artiklar jag tar del av. 
  • Vart tar kärleken vägen? 
  • Hur skulle det vara om vi tränar mer på kärlek? 
  • Om vi också lyssnar på kritik? 
  • Om vi lägger märke till andras försök att förklara sin världsbild och försöker förstå? 
Jag menar självklart att det är sunt att ifrågasätta det som känns fel, skadligt eller brottsligt, men blir kärleken större med vässade knivar och tvärsäkerhet?
Jag tror inte det.

Ibland känner jag mig så missmodig.
Somliga kallar mig feg för att jag inte öppet väljer sida i alla möjliga strider.
Men jag vill inte. Jag vill välja mina egen strider - och min strid handlar om att skapa mer av öppenhet, mer av lyssnande, mer av omtanke, mer av kärlek, mer av frid.
Och även om jag låter bli att ge mig in i infekterade debatter, så lever jag ett liv där jag ibland vandrar på slak lina - jag tar alltså kalkylerade risker, men det är en annan historia.

Jag tycker det är fantastiskt med människor som har modet att berätta sina sanningar, även när det är riskfyllt och där den publika domstol som sociala medier utgör dömer till stränga straff.

Jag hoppas verkligen att jag, om jag själv skulle blir riktigt hård åtgången eller angripen, kan djupandas och leva som jag lär - och exempelvis vänta en stund med att gå i svaromål - så att mina svar blir en respons på det som skrivs istället för en automatisk reaktion.
Jag säger som Wayne Dyer:” Om jag kan välja mellan att vara snäll och att ha rätt, väljer jag att vara snäll.” Åtminstone är det min intention.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

livet 4414978381468116244

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Visst är det så att de hårda orden har eskalerat och jag undrar allt oftare, vart tog de empatiska dragen vägen?

    SvaraRadera
  2. Ja. Det där har jag både upplevt, reflekterat kring och smärtats av. Jag gör mitt till för att i n t e bidra med hård ton och vassa ord. Det gör skillnad bara det tänker jag. <3

    SvaraRadera
  3. Det sätt jag gör för att undvika att hamna i pajkastning är att ducka när pajen kommer och inte låtsas om den. Vad jag sedan kan göra är att ta upp den andres argument och vända till den så att det blir till min synpunkts fördel. Man ska inte gå till personangrepp som svar, då blir det bara mer onödigt krigande.
    Jag har också sett strider på sociala medier. Personer som kanske egentligen är på samma sida och skulle kunna vara vänner, men blir fiender för att de har hängt upp sig på någon detalj. Jag har varit med om sådana strider på nätet, även inom tantravärlden, men jag har upptäckt att om man vågar ta striden och använder sakargument istället för att kasta skit tillbaka så kan ”fiender” bli vänner (igen).
    Jag gillar debatt, politik och olika synvinklar. Man kan egentligen inte förlora i en diskussion, endera har man lärt sig något nytt eller så har den andre lärt sig något eller båda. De är bra också om man lär sig att be någon dra ditt pepparn växer på ett sådant sätt att hen ser fram mot resan, om det skulle behövas.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item